På http://www.newsmill.se/node/14975 kan man läsa om hur kvinnan får inta en offerroll vid otrohets affärer och hur författaren som feminist ser på detta. Men sker inte samma sak när en man blir utsatt för otrohet? Blir han inte sedd som ett offer?
Jag håller med i vissa delar av kritiken gentemot monogama relationer, men långt ifrån alla.
Jag ser det kortfattat som väldigt krångligt att redogöra för polygami och monogami... Olika sätt har olika följder.
Där parterna fritt har diskuterat sig fram till något som båda är nöjda med och inte är förslavade under ser jag som positivt.
Ett avtal som kommer av normer och påtryckningar från samhället ser jag som negativt... föga förvånande kanske.
Poängen är inte att båda ska hitta en lösning de trivs med utan en lösning de kan stå för. Det handlar inte alltid om hur mycket man kan offra för den andre utan om man anser att kärlek ska vara att offra...
Polygam eller monogam kanske handlar om ganska mycket olika faktorer?
Handlar det bara om att älska flera? Är det så lätt att ens veta?
Många dras till andra samtidigt som de är i ett förhållande (där de säger sig älska sin partner), detta förklaras på väldigt olika sätt. För en del handlar det just om att vara poly, för andra om att kärleken till partnern tydligen har svalnat och en ny uppstått, för andra är det bara något som kommer ibland men som inte är vidare riktigt utan försvinner om man inte matar det och ger det näring..
lördag, december 05, 2009
måndag, oktober 19, 2009
Sexualundervisning
Jag läste precis denna och vill kommentera lite...
I artikeln sägs "Lagen säger att barn inte är mogna att ingå sexuella relationer före 15 års ålder." vilket inte alls stämmer. Lagen uttalar sig bara om sexuella relationer mellan folk som är över respektive under 15 år. Helt enkelt så handlar det inte om att ungdomar under 15 inte är redo för sexuella kontakter utan för att förhindra att de blir utnyttjade av de som är äldre.
Ett annat citat är:
Skolan bör också förmedla den syn på sexualitet som genomsyrar lagboken och samhällsmoralen. Det innebär dels att sexualiteten uppfattas som intimt förknippad med den personliga integriteten, dels att den utgör en komplex och stark drivkraft som kräver emotionell mognad. Med andra ord bör gruppsex på Ibiza kanske inte vara våra 15-åringars första erfarenhet. Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.
Som sagt så är sex tillåtet innan 15, men någon som är över 15 får inte ha sex med någon som är yngre än 15. Och skolan predikar väl varken om sex innan 15 eller gruppsex på ibiza som första upplevelsen? Predikningen sker väl snarare här om vad man inte ska göra?
Ses inte sex som ett personligt val rent allmänt, något som för vissa passar som en grupp aktivit och för andra inte? Något man själv ska få ta ställning om?
Istället kan man tänka sig att barnen bör utveckla en nära känslomässig och hållfast relation med en partner, innan de lär känna varandra i biblisk bemärkelse. Då kan man förstås hinna bli 17 år före debuten. Eller 19. Eller gift.
Mig veterligt är det inte vad som är avsikten med lagen, att få folk in på en kristen väg...
Vissa förknippar sex och kärlek mycket djupt, andra gör det inte. Varför ska en känslomässig och hållfast relation vara grunden för sexuellt umgänge i annat fall än det är vad man vill?
Varför inte en känslomässig men kortvarig relation eller en tillfällig och kärlekslös relation för den delen?
Skolan bör givetvis också lära ut hur man undviker sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Men skolan vill mycket mera. Sålunda hyr den ofta in RFSU att ta hand om sexualundervisningen, vars vuxenpropaganda blir obligatorisk lektion för 14-åringar. Då förmedlas en syn på sexualiteten som liknar idrottskulturen: prova allt, träna mycket, specialisera dig sent, gärna som tiokampare. Vet föräldrar om att skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet?
Jag måste ha missat något men aldrig har jag hört just "prova allt!" som slagord utan det har varit betoning på att man ska prova det man vill och frivilligheten har starkt betonas.
Sista menningen säger ganska mycket:
Så varför tillåts en marginaliserad organisation med extremliberal syn på barns sexliv tvinga på dessa föräldrars barn lektioner i analsex innan de ens är lovliga?
Barnen har som sagt rätt att ha sex före 15 års ålder.
I artikeln sägs "Lagen säger att barn inte är mogna att ingå sexuella relationer före 15 års ålder." vilket inte alls stämmer. Lagen uttalar sig bara om sexuella relationer mellan folk som är över respektive under 15 år. Helt enkelt så handlar det inte om att ungdomar under 15 inte är redo för sexuella kontakter utan för att förhindra att de blir utnyttjade av de som är äldre.
Ett annat citat är:
Skolan bör också förmedla den syn på sexualitet som genomsyrar lagboken och samhällsmoralen. Det innebär dels att sexualiteten uppfattas som intimt förknippad med den personliga integriteten, dels att den utgör en komplex och stark drivkraft som kräver emotionell mognad. Med andra ord bör gruppsex på Ibiza kanske inte vara våra 15-åringars första erfarenhet. Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.
Som sagt så är sex tillåtet innan 15, men någon som är över 15 får inte ha sex med någon som är yngre än 15. Och skolan predikar väl varken om sex innan 15 eller gruppsex på ibiza som första upplevelsen? Predikningen sker väl snarare här om vad man inte ska göra?
Ses inte sex som ett personligt val rent allmänt, något som för vissa passar som en grupp aktivit och för andra inte? Något man själv ska få ta ställning om?
Istället kan man tänka sig att barnen bör utveckla en nära känslomässig och hållfast relation med en partner, innan de lär känna varandra i biblisk bemärkelse. Då kan man förstås hinna bli 17 år före debuten. Eller 19. Eller gift.
Mig veterligt är det inte vad som är avsikten med lagen, att få folk in på en kristen väg...
Vissa förknippar sex och kärlek mycket djupt, andra gör det inte. Varför ska en känslomässig och hållfast relation vara grunden för sexuellt umgänge i annat fall än det är vad man vill?
Varför inte en känslomässig men kortvarig relation eller en tillfällig och kärlekslös relation för den delen?
Skolan bör givetvis också lära ut hur man undviker sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Men skolan vill mycket mera. Sålunda hyr den ofta in RFSU att ta hand om sexualundervisningen, vars vuxenpropaganda blir obligatorisk lektion för 14-åringar. Då förmedlas en syn på sexualiteten som liknar idrottskulturen: prova allt, träna mycket, specialisera dig sent, gärna som tiokampare. Vet föräldrar om att skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet?
Jag måste ha missat något men aldrig har jag hört just "prova allt!" som slagord utan det har varit betoning på att man ska prova det man vill och frivilligheten har starkt betonas.
Sista menningen säger ganska mycket:
Så varför tillåts en marginaliserad organisation med extremliberal syn på barns sexliv tvinga på dessa föräldrars barn lektioner i analsex innan de ens är lovliga?
Barnen har som sagt rätt att ha sex före 15 års ålder.
onsdag, augusti 19, 2009
Aftonbladet skriver om barnaga (lika så DN) och det verkar blivit en het debatt även här i Sverige just nu. På nya Zeeland genomförs en folkomröstning i frågan, bakgrunden är att man för två år sedan förbjöd aga och att många invånare helt enkelt inte håller med beslutet och därav samlat in över 300.000 namn. Det gör att en folkomröstning måste hållas, men den är bra vägledande, inte avgörande alls. I det här fallet finns det två sidor, ska invånarna ha rätt att i majoritet besluta att få aga barn eller ska barns rättigheter stå över?
Det är inget minoritetsbeslut riktigt utan drabbar alla samhällsklasser och nationer. Men de drabbade däremot kan inte rösta...
Barns rättigheter står mot vuxnas friheter.
För många är det självklart att folket själv ska kunna avgöra vad som saten ska få avgöra och inte. Men står folk verkligen för det? Om merparten i ett land ansåg att man fick ha ihjäl oönskade nyfödda barn, skulle folket ställa sig bakom den friheten? Om merparten skulle anse att man skulle ha rätt att ta livet av den som dödat ens barn? Jag skulle tro att de flesta vill ha en rättsprosses för att avgöra om någon är skyldig, men däremot kanske folk skulle kunna acceptera dödsstraff i vissa fall, men jag är tveksam om majoritet faktiskt skulle vilja ta bort rättssäkerheten.
Vad skiljer då detta? Jo det ses i sig inte som något kränkande, men hur skulle det vara om man fick slå sin partner, sina anställda eller liknande? Är det bara när det gäller barn det är ok? Jag får känslan av att man helt enkelt ser barn som några som inte blivit "riktiga" individer ännu. Några man måste lära vad det innebär att vara människa och det uttalas rätt ofta att man måste lära dom rätt och fel. Men lär vi oss verkligen av våld? Vad lär vi oss och lär vi oss bättre av våld?
Om någon slår mig, lär jag mig då att våld är fel (bara rätt som uppfostring) eller lär jag mig att våld faktiskt är nödvändigt att ta till även mot de minsta och försvarslösaste som jag dessutom älskar mest?
Poängen är att friheten för folket att avgöra själv står mot barnens rättigheter. Även om folket i stor grad vill ha friheten att avgöra själv, ska de verkligen få den?
Kan en person få friheter över andras liv på det sättet? Kan man äga en annan person?
http://www.rb.se/press/nyheter/Pages/Nya-Zeeland-vill-ater-kunna-sla-barn.aspx
Det är inget minoritetsbeslut riktigt utan drabbar alla samhällsklasser och nationer. Men de drabbade däremot kan inte rösta...
Barns rättigheter står mot vuxnas friheter.
För många är det självklart att folket själv ska kunna avgöra vad som saten ska få avgöra och inte. Men står folk verkligen för det? Om merparten i ett land ansåg att man fick ha ihjäl oönskade nyfödda barn, skulle folket ställa sig bakom den friheten? Om merparten skulle anse att man skulle ha rätt att ta livet av den som dödat ens barn? Jag skulle tro att de flesta vill ha en rättsprosses för att avgöra om någon är skyldig, men däremot kanske folk skulle kunna acceptera dödsstraff i vissa fall, men jag är tveksam om majoritet faktiskt skulle vilja ta bort rättssäkerheten.
Vad skiljer då detta? Jo det ses i sig inte som något kränkande, men hur skulle det vara om man fick slå sin partner, sina anställda eller liknande? Är det bara när det gäller barn det är ok? Jag får känslan av att man helt enkelt ser barn som några som inte blivit "riktiga" individer ännu. Några man måste lära vad det innebär att vara människa och det uttalas rätt ofta att man måste lära dom rätt och fel. Men lär vi oss verkligen av våld? Vad lär vi oss och lär vi oss bättre av våld?
Om någon slår mig, lär jag mig då att våld är fel (bara rätt som uppfostring) eller lär jag mig att våld faktiskt är nödvändigt att ta till även mot de minsta och försvarslösaste som jag dessutom älskar mest?
Poängen är att friheten för folket att avgöra själv står mot barnens rättigheter. Även om folket i stor grad vill ha friheten att avgöra själv, ska de verkligen få den?
Kan en person få friheter över andras liv på det sättet? Kan man äga en annan person?
http://www.rb.se/press/nyheter/Pages/Nya-Zeeland-vill-ater-kunna-sla-barn.aspx
Födsel i Afganistan
I aftonbladets artikel här så skrivs det
De flesta, 80 procent av alla kvinnor, föder sina barn i hemmet omgivna av kvinnliga släktingar. Tänk själv att ligga på en matta i ett lerhus i en avlägsen bergsby och föda barn med svärmor vid sin sida. Vad fruktansvärt det måste vara när man känner att något gått fel och vet att inget finns att göra.
Men felet är väl knappast mattan, lerhuset (möjligen ur hälsoaspekt), hemmafödseln eller svärmodern? Problemet är väl snarare hjälplösheten? Att man vet att inget finns att göra? Och då beror det ju på komplikationerna, det verkar ju inte vara så att en sjukhusfödsel i Afghanistan är helt säker heller.
Jag försöker inte förringa det hela, att en födsel för en Afghanistan kvinna är förknippat med många risker håller jag helt med om, men jag menar att aftonbladet försöker förenkla det och helt enkelt drar paralleller som är till för att västerländska kvinnor ska reagera för att det inte följer normerna.
2003 var Afghanistans mortalitet (barn döda innan 5 års ålder) 26% andelen födda barn per kvinna var 69
1962 var den samma 35.2% och andelen födda barn per kvinna var 7 st
Källa: Gapminder - http://www.gapminder.org/tag/child-mortality/
De flesta, 80 procent av alla kvinnor, föder sina barn i hemmet omgivna av kvinnliga släktingar. Tänk själv att ligga på en matta i ett lerhus i en avlägsen bergsby och föda barn med svärmor vid sin sida. Vad fruktansvärt det måste vara när man känner att något gått fel och vet att inget finns att göra.
Men felet är väl knappast mattan, lerhuset (möjligen ur hälsoaspekt), hemmafödseln eller svärmodern? Problemet är väl snarare hjälplösheten? Att man vet att inget finns att göra? Och då beror det ju på komplikationerna, det verkar ju inte vara så att en sjukhusfödsel i Afghanistan är helt säker heller.
Jag försöker inte förringa det hela, att en födsel för en Afghanistan kvinna är förknippat med många risker håller jag helt med om, men jag menar att aftonbladet försöker förenkla det och helt enkelt drar paralleller som är till för att västerländska kvinnor ska reagera för att det inte följer normerna.
2003 var Afghanistans mortalitet (barn döda innan 5 års ålder) 26% andelen födda barn per kvinna var 69
1962 var den samma 35.2% och andelen födda barn per kvinna var 7 st
Källa: Gapminder - http://www.gapminder.org/tag/child-mortality/
lördag, juni 20, 2009
Censur
Att en lag som hindrar folk från att komma in på barnporrsidor skulle stöta på motstånd är för mig glädjande. Detta verkar vara vad som skett i Tyskland. Problemet är självklart inte att folk inte kan se på barnporr utan just hur det går till. Man censurerar internet. Man väljer vad folk ska få se. Nästa steg vlir kanske vapen, och sedan droger? Följer sedan illegal spelverksamhet och varför inte sidor med "felaktig information"? Pirate Bay ligger ju risigt till klart innan det. Visst kanske det är draget till extremen men poängen är just att när man låter folk censurera riskerar det att gå fort. Varför ska någon ha rätt att censurera? Är det verkligen så att målet helgar medlen?
Även om man skulle få bort barnporren från nätet (vilket man knapapst får) är det inte så att det hamnar på andra platser? Och även om man får det, vem är det som ska ha denna rätt att censurera andra?
Jag vill inte att vi sätter munkavel på folk, bättre att straffa dom om de begår ett brott. Censueringen i dessa fall är problematisk just för att det är ett känsligt ämne. Det är lätt att bli blind och se att i just detta fall vore det bra, men sanningen är sällan så enkel.
Även om man skulle få bort barnporren från nätet (vilket man knapapst får) är det inte så att det hamnar på andra platser? Och även om man får det, vem är det som ska ha denna rätt att censurera andra?
Jag vill inte att vi sätter munkavel på folk, bättre att straffa dom om de begår ett brott. Censueringen i dessa fall är problematisk just för att det är ett känsligt ämne. Det är lätt att bli blind och se att i just detta fall vore det bra, men sanningen är sällan så enkel.
tisdag, juni 02, 2009
Den kristna skolan
I lpo 94 kan man läsa:
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors
lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet
med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande.
Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell."
Det jag främst är ute efter är följande två menningar:
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på."
samt:
"I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande."
Är det så vårat sekulariserade samhälle hanterar religionen? Vi banar väg för den kristna traditionen och upprätthåller den i skolan, men förnekar konfessionell undervisning. Är det inte lite motsägelsefullt? Vi ska ha en skola som är fri och då får inte konfessionell undervisning plats, barnen måste själva få välja... Fast vi ska uppfostra dom enligt kristendomens etik!
På DN opinion skrev Jan Björklund och Nyamko Sabuni:
"Kristendomsundervisningen är avskaffad sedan fyrtio år tillbaka. I dag ska undervisningen i skolan vara saklig, allsidig och icke-konfessionell. Alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen. Med andra ord ska det inte finnas sådana inslag."
Men ser man på hur läroplanen är utformad stämmer väl inte detta riktigt?
Och att kristendomsundervisningen är avskaffad sedan 40år måste jag betvivla. Jag är blott 22 år och har ändå (i en vanlig kommunal skola) haft just kristendomsundervisning. Även där fick en elev gå ifrån (det som artikeln egentligen berör) då det inte stämde överens med den uppfostran och tron barnet fick. Jag är inte heller ensam om dessa erfarenheter utan många med mig har haft just kristendomsundervisning.
Att inte ensidigt påverkas för övrigt.. var det därför våra skolavslutningar var i kyrkan, ledda av en präst och sjungandes psalmer och inte i en moské eller synagoga?
Vilken mångfald som finns representerad...
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors
lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet
med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande.
Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell."
Det jag främst är ute efter är följande två menningar:
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på."
samt:
"I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande."
Är det så vårat sekulariserade samhälle hanterar religionen? Vi banar väg för den kristna traditionen och upprätthåller den i skolan, men förnekar konfessionell undervisning. Är det inte lite motsägelsefullt? Vi ska ha en skola som är fri och då får inte konfessionell undervisning plats, barnen måste själva få välja... Fast vi ska uppfostra dom enligt kristendomens etik!
På DN opinion skrev Jan Björklund och Nyamko Sabuni:
"Kristendomsundervisningen är avskaffad sedan fyrtio år tillbaka. I dag ska undervisningen i skolan vara saklig, allsidig och icke-konfessionell. Alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen. Med andra ord ska det inte finnas sådana inslag."
Men ser man på hur läroplanen är utformad stämmer väl inte detta riktigt?
Och att kristendomsundervisningen är avskaffad sedan 40år måste jag betvivla. Jag är blott 22 år och har ändå (i en vanlig kommunal skola) haft just kristendomsundervisning. Även där fick en elev gå ifrån (det som artikeln egentligen berör) då det inte stämde överens med den uppfostran och tron barnet fick. Jag är inte heller ensam om dessa erfarenheter utan många med mig har haft just kristendomsundervisning.
Att inte ensidigt påverkas för övrigt.. var det därför våra skolavslutningar var i kyrkan, ledda av en präst och sjungandes psalmer och inte i en moské eller synagoga?
Vilken mångfald som finns representerad...
fredag, maj 29, 2009
Organhandel, prefket eller oetiskt?
Vilken ingång ska man ha till organdintiaon beror nog på vilken syn man har.
Det känns som Niclas Berggren har en rätt egocentrisk ingång till det hela. Hade hans syn varit densamma om han varit någon annan eller hade han då sett risken med att de svaga skulle bli utnyttjade?
Att fattiga skulle känna sig pressad att bli organdonatorer är väl inte så otänkbart. Är det en ok konsekvens?
Vem ska betala för organet? Mottagaren? Ska då vård bli förbehållet de rika? Är det ett samhälle vi vill ha?
Vill vi ha ett samhälle där folk ger organ av ekonomiska orsaker, varesig det är för att det känner sig nödtvugna eller vill mer av det?
Att man får några tior (tror det var 30kr när man ger blod (om det inte ändrats)) Har varit under stor debatt och det täcker inte ens resan till sjukhuset för de flesta.
Han talar om kostnaderna i övrigt i samband med bendling och väntan på njurar. Men går det verkligen att jämföra statens kostnad för behandling och pengar som går till en privatperson?
De medicinska riskerna är små säger Niclas och hänvisar till artikeln Long-Term Consequences of Kidney Donation, en miss i länkningen gör att den inte fungerar. Jag gissar dock att han var ute efter denna:
NEJM - Long-Term Consequences of Kidney Donation
Där kan man se att det faktiskt är skillnad, men den behandlar dock bara de lånsiktiga perspektiven. Är de kortsiktiga inte värda att ta med?
Han talar vidare om det altruistiska perspektivet och hur vida dessa dontioner skulle minska som en följd av att man kan tjäna pengar på att donera organ. Jag ser det som väldigt farligt att göra organ till en marknad, är det där vi vill ha ekonomiska intressen? Vill vi ta konsekvenserna av ett sådant system? Istället för att folk av vilja lämnar ifrån sig en njure blir det något man gör för att få pengar. Är inte risken att det tilloch med räknas som något fult? Man donerar för att man är i behov av pengar, det riskerar då att bli en klassindelning, fattiga donerar, rika avstår.
Han talar även om att matchningsystem där ett par ger en njure till en annan mot en njure tillbaka. Dvs A är sjuk och behöver en njure, person B kan tänka sig att ge sin njure, men är inte kompatibel. Då matchas dessa mot ett annat par i samma situation och på så viss får de en varisn njure. Det låter alltigenom gott vid första anblick i mitt tycke, men vid närmare eftertanke, vilka effekter får det?
Vad händer om ena paret ändrar sig precis innan operationen?
Blir inte även detta just en handel med organ?
Nej jag tycker Niclas Berggren borde anta ett lite annat förhållningsätt till det hela. Hans ekonomiska syn härstammar säkert från hans yrke, men kommer hans syn på människor fårn densamma?
Själv vill jag inte att männsiskor ska bli en handelsvara...
Det känns som Niclas Berggren har en rätt egocentrisk ingång till det hela. Hade hans syn varit densamma om han varit någon annan eller hade han då sett risken med att de svaga skulle bli utnyttjade?
Att fattiga skulle känna sig pressad att bli organdonatorer är väl inte så otänkbart. Är det en ok konsekvens?
Vem ska betala för organet? Mottagaren? Ska då vård bli förbehållet de rika? Är det ett samhälle vi vill ha?
Vill vi ha ett samhälle där folk ger organ av ekonomiska orsaker, varesig det är för att det känner sig nödtvugna eller vill mer av det?
Att man får några tior (tror det var 30kr när man ger blod (om det inte ändrats)) Har varit under stor debatt och det täcker inte ens resan till sjukhuset för de flesta.
Han talar om kostnaderna i övrigt i samband med bendling och väntan på njurar. Men går det verkligen att jämföra statens kostnad för behandling och pengar som går till en privatperson?
De medicinska riskerna är små säger Niclas och hänvisar till artikeln Long-Term Consequences of Kidney Donation, en miss i länkningen gör att den inte fungerar. Jag gissar dock att han var ute efter denna:
NEJM - Long-Term Consequences of Kidney Donation
Där kan man se att det faktiskt är skillnad, men den behandlar dock bara de lånsiktiga perspektiven. Är de kortsiktiga inte värda att ta med?
Han talar vidare om det altruistiska perspektivet och hur vida dessa dontioner skulle minska som en följd av att man kan tjäna pengar på att donera organ. Jag ser det som väldigt farligt att göra organ till en marknad, är det där vi vill ha ekonomiska intressen? Vill vi ta konsekvenserna av ett sådant system? Istället för att folk av vilja lämnar ifrån sig en njure blir det något man gör för att få pengar. Är inte risken att det tilloch med räknas som något fult? Man donerar för att man är i behov av pengar, det riskerar då att bli en klassindelning, fattiga donerar, rika avstår.
Han talar även om att matchningsystem där ett par ger en njure till en annan mot en njure tillbaka. Dvs A är sjuk och behöver en njure, person B kan tänka sig att ge sin njure, men är inte kompatibel. Då matchas dessa mot ett annat par i samma situation och på så viss får de en varisn njure. Det låter alltigenom gott vid första anblick i mitt tycke, men vid närmare eftertanke, vilka effekter får det?
Vad händer om ena paret ändrar sig precis innan operationen?
Blir inte även detta just en handel med organ?
Nej jag tycker Niclas Berggren borde anta ett lite annat förhållningsätt till det hela. Hans ekonomiska syn härstammar säkert från hans yrke, men kommer hans syn på människor fårn densamma?
Själv vill jag inte att männsiskor ska bli en handelsvara...
tisdag, maj 26, 2009
Att ge av sig själv
Att ge av sig själv till andra, både genom bloddonation och organdonation till andra, är det vår plikt eller bara något väldigt snällt (man kan dock anse att det inte ens är positivt men det tänkte jag inte bemöta i detta inlägg, så jag väljer att ignorera denna grupp just nu, men har den i åttanke ändock).
Har vi plikter gentemot varandra nu när brist på blod stoppar operationer? Måste vi dela med oss av vårat blod? Varför? Är det inte så att vi bör hjälpa varandra på det sätt vi kan och om vi själva förväntar oss blo där det lämpligt att ge? Att gå från det till att vi måste ge är ett rätt stort steg. Vad innebär man måste ge? Att man inte själv får blod/organ när man behöver, det verkar vara ett relativt vanligt argument. Men vilka konsekvenser ger det då? Om fattar det även barn? Gissningsvis inte förän vid 18års ålder eftersom det är först där man får ge, men hur stort ska spannet vara? När måste man ha anmält sig? Samma dag? Om man inte kan ge blod då? Ska man inte få ta emot blod då?
Måste man försöka se till att kunna ge blod dvs leva rätt? Om inte, räcker det då inte med att man säger att man inte kan? Om det är så så ger det rätt anmärkningsvärda konsekvenser till exempel skulle då inte homosexuella (med ett aktivt sexliv) alls kunna få ta emot blod, inte heller om man skaffat ny partner eller liknande. Hur går det för sprutfobiker?
Problemen är många, motargumentet är väl rätt tydligt dock, det är blodbrist!
Jag upplever att många inte ger blod för att de inte tänker på det. Om man fick hem mer information, om det var mer lätttillgängligt (här i Uppsala är det rätt tilgängligt, men kanske ska man kunna ge på fler ställen) så kanske det skulle öka? Någon förändring behövs uppenbarligen.
Men vad?
Har vi plikter gentemot varandra nu när brist på blod stoppar operationer? Måste vi dela med oss av vårat blod? Varför? Är det inte så att vi bör hjälpa varandra på det sätt vi kan och om vi själva förväntar oss blo där det lämpligt att ge? Att gå från det till att vi måste ge är ett rätt stort steg. Vad innebär man måste ge? Att man inte själv får blod/organ när man behöver, det verkar vara ett relativt vanligt argument. Men vilka konsekvenser ger det då? Om fattar det även barn? Gissningsvis inte förän vid 18års ålder eftersom det är först där man får ge, men hur stort ska spannet vara? När måste man ha anmält sig? Samma dag? Om man inte kan ge blod då? Ska man inte få ta emot blod då?
Måste man försöka se till att kunna ge blod dvs leva rätt? Om inte, räcker det då inte med att man säger att man inte kan? Om det är så så ger det rätt anmärkningsvärda konsekvenser till exempel skulle då inte homosexuella (med ett aktivt sexliv) alls kunna få ta emot blod, inte heller om man skaffat ny partner eller liknande. Hur går det för sprutfobiker?
Problemen är många, motargumentet är väl rätt tydligt dock, det är blodbrist!
Jag upplever att många inte ger blod för att de inte tänker på det. Om man fick hem mer information, om det var mer lätttillgängligt (här i Uppsala är det rätt tilgängligt, men kanske ska man kunna ge på fler ställen) så kanske det skulle öka? Någon förändring behövs uppenbarligen.
Men vad?
Rätten till information
Man har diskuterat hur vida föräldrarna ska ha rätt att veta fostrens kön ett bra tag och än värre har det blivit sen det visat sig att folks abortbeslut hänger på vilket svar de får.
Det är en del av vad man kallar fri abort, den är just fri, man har rätt utan skäl få göra abort. Om man inte vill ha det så men inte inskränka den fria aborten,v ad gör man då?
Jo man försöker neka just att ta reda på kön.
Jag tycker det är skillnad på att inte ta reda på och att inte berätta. Att neka någon ett UL för att ta reda på kön ser jag inte så stora problem med, jag kanske vill veta saker om min kropp, men ska det subventioneras av staten bara för nöjes skull?
Att däremot få veta om någon vet, ja det tycker jag är en rättighet. Att hålla inne med information för att folk riskerar att göra vad amn tycker är ett dåligt val annars, är inte det lite motsägelsefullt?
Jag föredrar att folk gör just ett informerat val. Om man inte vill ha fri abort så tycker jag det är bättre att inte ha det... Det är mycket dubbelmoral över det tycker jag nog. Man vill ha fri abort, men inte godkänna alla andledningar. Men samtidigt vill man inte att någon ska pröva rätten utan det behöver vara fri för att inte det ska bli missbrukat, men då har man ju gjort sitt val.
Endera så är den fri och då får man ta konsekvenserna eller så är den inte fri... det här tycker jag är ett extremt dåligt sätt att komma runt det (dessutom kanppast svårt att åka till något annat land för att göra ul vilket de berörda kanske är villiga till).
Jag tycker det är skrämmande när man v'ljer att ta bort folks rätt till information för att de ska göra r'ätt val, är det demokrati?
Ämnet vart aktuellt då en " Kvinnoklinik avslöjar inte fostrets kön"
Just nu är det väl inte lagligt att hålla inne med informationen?
Argumentett:
"- Det kan bli fel och när barnet föds ser föräldrarna att det är ett annat kön på barnet än vad de tidigare fått reda på.
Det är en del av vad man kallar fri abort, den är just fri, man har rätt utan skäl få göra abort. Om man inte vill ha det så men inte inskränka den fria aborten,v ad gör man då?
Jo man försöker neka just att ta reda på kön.
Jag tycker det är skillnad på att inte ta reda på och att inte berätta. Att neka någon ett UL för att ta reda på kön ser jag inte så stora problem med, jag kanske vill veta saker om min kropp, men ska det subventioneras av staten bara för nöjes skull?
Att däremot få veta om någon vet, ja det tycker jag är en rättighet. Att hålla inne med information för att folk riskerar att göra vad amn tycker är ett dåligt val annars, är inte det lite motsägelsefullt?
Jag föredrar att folk gör just ett informerat val. Om man inte vill ha fri abort så tycker jag det är bättre att inte ha det... Det är mycket dubbelmoral över det tycker jag nog. Man vill ha fri abort, men inte godkänna alla andledningar. Men samtidigt vill man inte att någon ska pröva rätten utan det behöver vara fri för att inte det ska bli missbrukat, men då har man ju gjort sitt val.
Endera så är den fri och då får man ta konsekvenserna eller så är den inte fri... det här tycker jag är ett extremt dåligt sätt att komma runt det (dessutom kanppast svårt att åka till något annat land för att göra ul vilket de berörda kanske är villiga till).
Jag tycker det är skrämmande när man v'ljer att ta bort folks rätt till information för att de ska göra r'ätt val, är det demokrati?
Ämnet vart aktuellt då en " Kvinnoklinik avslöjar inte fostrets kön"
Just nu är det väl inte lagligt att hålla inne med informationen?
Argumentett:
"- Det kan bli fel och när barnet föds ser föräldrarna att det är ett annat kön på barnet än vad de tidigare fått reda på.
- Det låter som ett hållbart argument för att hålla inne med uppgiften om barnets kön, konstaterar Thomas Tegenfeldt."
Är knappast hållbart, man vet aldrig något helt säkert och ändå måste sjukvården berätta...
När uppstår löftet och vilket är det?
På Aftonbladet fanns en artikel om att dejta flera samtidigt där en dejtingkonsult (vad tusan är det?) vid namn Marie Hagberg rekommenderar sina klienter att dejta flera stycken på samma gång. Ett av råden är "Prata inte om att du dejtar flera samtidigt."
Varför? Är det helt enkelt för att det inte skulle uppskattas? Men är inte det då ett problem? Är det inte bättre med lite ärlighet så folk kan välja själv?
Ett annat råd är "Om/när du blir intresserad av någon - gör slut med de andra." Varför?
Varför är målet tvåsamhet (efter att det rekommenderas att inte fastna med bara en utan ta av allt vad livet har att erbjuda.... Varför ska detta "nöje" ta slut? Varför kan man inte fortsätta träffa flera även senare?
Jag går gärna i polemik med detta. En fråga jag dock får upp är att om man ska göra så här, när är det etiskt ok och när är det ett löfte uttalat? Jag gillar kommunikation... om det inte tas upp så har man inte heller lovat varandra någon trohet, men bekymret i det är att om den andre parten uppfattat det på annat sätt så riskerar allt att falla ihop.
Men när det blir allvarligt, ska man inte göra slut med de andra då?
Nej varför skulle det vara ett behov? Varför skulle man inte kunna leva tillsammans med många? Debatten om polyförhållanden tycker jag anknyts till rätt bra här, bara det att det förutsätts att monogami är det "riktiga" och tills man kommit dit så kan man däremot roa sig genom att ha fler...
Men varför ska välrden vara tråkig?
Varför? Är det helt enkelt för att det inte skulle uppskattas? Men är inte det då ett problem? Är det inte bättre med lite ärlighet så folk kan välja själv?
Ett annat råd är "Om/när du blir intresserad av någon - gör slut med de andra." Varför?
Varför är målet tvåsamhet (efter att det rekommenderas att inte fastna med bara en utan ta av allt vad livet har att erbjuda.... Varför ska detta "nöje" ta slut? Varför kan man inte fortsätta träffa flera även senare?
Jag går gärna i polemik med detta. En fråga jag dock får upp är att om man ska göra så här, när är det etiskt ok och när är det ett löfte uttalat? Jag gillar kommunikation... om det inte tas upp så har man inte heller lovat varandra någon trohet, men bekymret i det är att om den andre parten uppfattat det på annat sätt så riskerar allt att falla ihop.
Men när det blir allvarligt, ska man inte göra slut med de andra då?
Nej varför skulle det vara ett behov? Varför skulle man inte kunna leva tillsammans med många? Debatten om polyförhållanden tycker jag anknyts till rätt bra här, bara det att det förutsätts att monogami är det "riktiga" och tills man kommit dit så kan man däremot roa sig genom att ha fler...
Men varför ska välrden vara tråkig?
lördag, maj 16, 2009
Frihet och Pride
Aftonbladet skriver om hur pride sprider hopp trotts att det inte tillåts i Ryssland. Hur kommer det sig att det ses som väldigt känsligt? På vilket sätt är HBT-frågorna så känsliga? Är det för att de bryter mot normerna eller är omoraliskt? Hur ser det ut i Sverige?
Är det religionerna som lagt grunden till den moralsyn där detta är utanför normerna eller har det alltid varit så?
I Ryssland är nog det klart hårdare att ha en annan än en homosexuell läggning än här i Sverige, men är orsakerna så skilda? Jag skulle tro att de egentligen inte är det.
I diskussioner om till exempel tvåsamhet så blir diskussionerna gärna fokuserade på försvar av det jag upplevt. Båda "sidorna" försvarar sitt ställningstagande som det som passar dom. Det känns inte som ett val bara utan just en sida man står på. Det blir i sig ingen större kollision mellan dessa sidor, men jag tycker ändå det är underligt att de är. Kan inte åsikter vara bara? Jag gillar inte färsk tomat, någon annan gör, det är inte mer med det än att vi har olika smak. Vi står inte på olika sidor och försvarar inte våra åsikter ständigt (gör vi?). Men när det kommer till mer politiska ställningstaganden så sker det per automatik till exempel kärnkraftens varande eller icke varande. Men är läggning verkligen en politisk fråga? Är det inte en fråga om smak och tycke?
Det som jag snarare vill dra en parallell mellan är inte dessa diskussioner utan där det faktiskt sker en krock. De personer som anser att detta är ett moraliskt förfall, strider mot naturen, mot gud, eller ialllafall har en stark åsikt emot anndra läggningar (eller icke läggningar så som assexualitet). Egentlgien kanske det handlar om mycket mer än olika läggningar, mer om det som allmänt bryter mot den hetrosexuella tvåsamhetsnormen. I Sverige är få sdana ting förbjudna, men däremot motarbetade på olika fronter. Gällande tvåsamhet så talar lagen sitt tydliga språk, man kan ingå partnerskap med någon av samma kön, men äktenskap däremot är en annan fråga... Man kan som sagt ingå det med någon, inte några... För att adoptera finns det en rad regler, samma sak för insemination. Den person som inte vill leva med en partner, ja för den så är det färjan som kan vara vägen...
Är detta ett reslutat av de personer som är starkt emot det hela eller den första gruppen det vill säga de som bara "står på andra sidan"?
Det är nog svår att veta och beror nog på hur man delar in det dessutom.
Men vad gör att folk känner så? Är det en rädsla? Är det guds ord? Är det en högre moral? Värnandet av samhället? Av den naturliga ordningen?
Det beror nog helt på vem man frågar.
På samma sätt kan man fråga vad som gör att folk väljer att bryta mot normerna. Är det avsakanden av moral, behovet av att stå ut, att man känner att det är rätt, att man helt enkelt vill?
Jag ser gräna till vem jag vill vara och resten är en resa dit. Missförstå inte att målet är allt, men det styr resan. Om jag vill vara en öppen person så leder det till att mitt agerande kommer gå åt samma håll. Det avgör inte allt, men det ger ofta en fingervisning.
Nu känner jag att jag kommit helt ifrån ämnet egentligen. Vad är likheterna här och i Ryssland? Jag skulle nog säga att det finns rätt många likheter gällande åsikter, skillnaden är att de inte är lika dominerane här.
Det är enkelt att säga att till exempel de männskliga rättigheterna är okränkbara och bör råda överallt, lika så demokrati, men glömmer man då inte dessama? De människor som inte håller med, ska de inte ha en plats att vara på?
Vart jag vill komma är inte poängen, det är vägen, målet får ni finna själva.
Är det religionerna som lagt grunden till den moralsyn där detta är utanför normerna eller har det alltid varit så?
I Ryssland är nog det klart hårdare att ha en annan än en homosexuell läggning än här i Sverige, men är orsakerna så skilda? Jag skulle tro att de egentligen inte är det.
I diskussioner om till exempel tvåsamhet så blir diskussionerna gärna fokuserade på försvar av det jag upplevt. Båda "sidorna" försvarar sitt ställningstagande som det som passar dom. Det känns inte som ett val bara utan just en sida man står på. Det blir i sig ingen större kollision mellan dessa sidor, men jag tycker ändå det är underligt att de är. Kan inte åsikter vara bara? Jag gillar inte färsk tomat, någon annan gör, det är inte mer med det än att vi har olika smak. Vi står inte på olika sidor och försvarar inte våra åsikter ständigt (gör vi?). Men när det kommer till mer politiska ställningstaganden så sker det per automatik till exempel kärnkraftens varande eller icke varande. Men är läggning verkligen en politisk fråga? Är det inte en fråga om smak och tycke?
Det som jag snarare vill dra en parallell mellan är inte dessa diskussioner utan där det faktiskt sker en krock. De personer som anser att detta är ett moraliskt förfall, strider mot naturen, mot gud, eller ialllafall har en stark åsikt emot anndra läggningar (eller icke läggningar så som assexualitet). Egentlgien kanske det handlar om mycket mer än olika läggningar, mer om det som allmänt bryter mot den hetrosexuella tvåsamhetsnormen. I Sverige är få sdana ting förbjudna, men däremot motarbetade på olika fronter. Gällande tvåsamhet så talar lagen sitt tydliga språk, man kan ingå partnerskap med någon av samma kön, men äktenskap däremot är en annan fråga... Man kan som sagt ingå det med någon, inte några... För att adoptera finns det en rad regler, samma sak för insemination. Den person som inte vill leva med en partner, ja för den så är det färjan som kan vara vägen...
Är detta ett reslutat av de personer som är starkt emot det hela eller den första gruppen det vill säga de som bara "står på andra sidan"?
Det är nog svår att veta och beror nog på hur man delar in det dessutom.
Men vad gör att folk känner så? Är det en rädsla? Är det guds ord? Är det en högre moral? Värnandet av samhället? Av den naturliga ordningen?
Det beror nog helt på vem man frågar.
På samma sätt kan man fråga vad som gör att folk väljer att bryta mot normerna. Är det avsakanden av moral, behovet av att stå ut, att man känner att det är rätt, att man helt enkelt vill?
Jag ser gräna till vem jag vill vara och resten är en resa dit. Missförstå inte att målet är allt, men det styr resan. Om jag vill vara en öppen person så leder det till att mitt agerande kommer gå åt samma håll. Det avgör inte allt, men det ger ofta en fingervisning.
Nu känner jag att jag kommit helt ifrån ämnet egentligen. Vad är likheterna här och i Ryssland? Jag skulle nog säga att det finns rätt många likheter gällande åsikter, skillnaden är att de inte är lika dominerane här.
Det är enkelt att säga att till exempel de männskliga rättigheterna är okränkbara och bör råda överallt, lika så demokrati, men glömmer man då inte dessama? De människor som inte håller med, ska de inte ha en plats att vara på?
Vart jag vill komma är inte poängen, det är vägen, målet får ni finna själva.
fredag, maj 15, 2009
Könsindelningar och normer
Jag fick just ett massmail av en vän, ni vet sådana där enerverande ting som avslutas med "skicka detta vidare till 5 av dina vänner så kommer din kärlek höra av sig/annars dör någon du älskar/ser du ett spöke osv".
Detta massmail var riktat till kvinnor och handlade om att träffa den rätta pojken. Poängen var att han skulle komma till en och säga rätt prylar och betona hur vacker man är och visa upp en för alla sina vänner även om man var iklädd en säck...
Men vilken bild ger det här egentligen?
Varför skulle det vara någon skillnad på vilken kärlek en kvinna och en man vill ha? Varför skulle den dessutom per automatik vara från det motsatta könet? Varför vill man dessutom ha den levererad på ett slivefat?
I det mångsidiga samhälle som vi lever i idag, är det inte bättre med lite öppenhet? Inte förutsätta vaken heterosexualitet, monogami eller de stereotypa könsskillnaderna.
Sällan förvånas jag över hur ingrodda dessa normer är, det är bara att gå ut på stan och spana samt lyssna lite, men jag trodde ändå inte det var det här som var synen. Jag trodde ändå att man ville ha lite mer liknande roller, inte just att kvinnor var ett objekt män ville visa upp och att det var det man ville bli...
Det kanske bara är jag, men jag vill att en partner är attraherad av mig, både fysiskt och psykiskt. Jag vill att VI har ett utbyte av varandra, inte vara en trofe (inte ens i en säck).
Jag vill att folk ska vara med de de trivs med, varesig det är partners, vänner, odefinerade ting och jag förutsätter inte att det kommer vara med det motsatta könet jämt. Feel free :)
Detta massmail var riktat till kvinnor och handlade om att träffa den rätta pojken. Poängen var att han skulle komma till en och säga rätt prylar och betona hur vacker man är och visa upp en för alla sina vänner även om man var iklädd en säck...
Men vilken bild ger det här egentligen?
Varför skulle det vara någon skillnad på vilken kärlek en kvinna och en man vill ha? Varför skulle den dessutom per automatik vara från det motsatta könet? Varför vill man dessutom ha den levererad på ett slivefat?
I det mångsidiga samhälle som vi lever i idag, är det inte bättre med lite öppenhet? Inte förutsätta vaken heterosexualitet, monogami eller de stereotypa könsskillnaderna.
Sällan förvånas jag över hur ingrodda dessa normer är, det är bara att gå ut på stan och spana samt lyssna lite, men jag trodde ändå inte det var det här som var synen. Jag trodde ändå att man ville ha lite mer liknande roller, inte just att kvinnor var ett objekt män ville visa upp och att det var det man ville bli...
Det kanske bara är jag, men jag vill att en partner är attraherad av mig, både fysiskt och psykiskt. Jag vill att VI har ett utbyte av varandra, inte vara en trofe (inte ens i en säck).
Jag vill att folk ska vara med de de trivs med, varesig det är partners, vänner, odefinerade ting och jag förutsätter inte att det kommer vara med det motsatta könet jämt. Feel free :)
torsdag, maj 14, 2009
Universitet och censur
Jag förstår att universiteten inte är helt glada över att deras nät används till fildelning, men att stänga av studenter pga påtryckningar? Jag blir lite förvånad faktiskt. Jag råkar
gilla UU, men kan inte alls tycka detta är en försvarbar handling.
När gav vi makten till olika branschorganisationer?
gilla UU, men kan inte alls tycka detta är en försvarbar handling.
När gav vi makten till olika branschorganisationer?
onsdag, maj 13, 2009
Läste denna artikel på aftonbladet om en flicka som berättar hur hon misshandlats av sin far. Han ser inget fel i att med våld uppfostra ett barn.
Är det så vi vill ha vårt samhälle? Styrt av rädsla och inte av kärlek? Styrt av gränser och makt?
Lite dras mina paralleller till fildelning och alla röster om att straffet måste bli högre för att folk ska avstå. Om folk inte vill avstå, är då medlet vi ska använda makt?
Är det genom makt och rädsla vi får folk till "moraliska" individer?
Är det genom våld vi ska få folk att sluta slås?
Jag vill åminnas en demonstration en vårdag i mars (tordes vara 2003) där jag för första gången såg det kända citatet "att kriga för fred är som att knulla för oskuld" skriven på en tygbanderoll. Kanske är det inget klockrent citat, men det drar en parallell som visar hur meningslöst ett krig i fredens namn blir. Blir inte aga i moralens namn lika meningslös? Jag undrar hur fördelningen mellan de som förespråkar en militär förstärkning respektive de som vill helt avskaffa militären ser ut i jämförelse med aga. Det är bara en nyfiken undran, jag har inte sett någon sådan statestik, men man kan ju önska att det kommer.
Jag råkar ibland sitt på familjeliv där de synliga åsikterna varierar kraftigt. Det går i perioder vilka åsikter som är framträdande och vilka som är accepterade. Men en sak slår mig rätt ofta och det är att diskussionen om aga alltid får rätt många positiva gensvar. Argument som "jag har då inte dött av att få någon örfil när det behövts" används ofta. Är det så att argumentet bakom är att det som inte dödar stärker? Jag vill inte att barn idag är med om det jag varit med om i alla avseenden, trotts att jag uppenbarligen lever.
Att komma fram till något nytt i aga debatten känns svårt, det handlar ju om tro, som så mycket annat, och mål. Vill man ha ett lydigt barn som har respekt för en eller ett självständigt och fritt barn?
Vilka konsekvenser ger aga? Varför använder man våld?
I VÅLD MOT BARN 2006 - 2007 -En nationell kartläggning så sägs det i som så många andra undersökningar att de som själv blivit utsatt för våld hemma tenderar att i större grad använda våld mot sina egna barn. Vad är det som skapar detta samband? Är det ett behov av att bekräfta föräldrarnas uppfostran som legitim? Handlar det om att helt enkelt följa fotspår? Är det så enkelt att vi faktiskt lätt blir avbilder av våra föräldrar?
Jag kan ställa hur många frågor som helst, men det är svaren som behövs.
Jag kan inte hur mycket jag än försöker skriva ett helt ovinklat inlägg. För mig är världen förvisso inte svart eller vit i frågan, men ändock så står jag här på min kant. Med en liten i famnen som ser på Mumin har jag svårt att se hur man kan förhålla sig till sitt barn som om det vore ett tomt papper som ska fyllas i eller som något ohyfsat som måste läras upp. Jag tror att det är föräldern som är den så kallade trottsåldern. Det är föräldern som sätter gränser och det tordes inte vara så konstigt att det inte efterlevs helt av barnet.
Om någon försöker bestämma över en vuxen individ, hur upplevs det då? Om det är legitimt så som hur arbetet skall skötas så går det kanske obemärkt förbi, är det däremot något som man uppfattar vara ens egna ansvar så upplevs det troligen som kränkande och man förbi ser det och agerar utifrån sig själv även i fortsättningen. Aftonbladet har en artikelserie om 153 mördade kvinnor just nu, har det inte egentligen med "vanligt" våld inom relationer att göra som gått till överstyr? Mannen sätter en gräns eller norm för hur kvinnan ska bete sig och när detta inte efterlevs så uppfostrar han henne med våld, är det inte vad som sker? Varför är det mer fördömt med misshandel inom relationer än aga?
Studien pekar på att sambandet mellan våld mellan de vuxna och gentemot barnen är stort. Om det förekommer vål mellan de vuxna hemma så är risken sex gånger större att barnet utsätts för vål hemma än i annat fall. Känslan jag alltid haft är att det handlar om makt och att febrilt försöka bibehålla den. Det rimmar rätt bra med att det oftare förekommer i familjer med svag ekonomi, där barnet är funktionshindrat, överviktigt eller lider av psykiska sjukdomar. Helt enkelt när man känner att världen börjar glida ur ens grepp använder man våld för att bibehålla sin makt och på så sätt uppfattar man att man bara upprätthåller en balans i tillvaron.
Är det så vi vill ha vårt samhälle? Styrt av rädsla och inte av kärlek? Styrt av gränser och makt?
Lite dras mina paralleller till fildelning och alla röster om att straffet måste bli högre för att folk ska avstå. Om folk inte vill avstå, är då medlet vi ska använda makt?
Är det genom makt och rädsla vi får folk till "moraliska" individer?
Är det genom våld vi ska få folk att sluta slås?
Jag vill åminnas en demonstration en vårdag i mars (tordes vara 2003) där jag för första gången såg det kända citatet "att kriga för fred är som att knulla för oskuld" skriven på en tygbanderoll. Kanske är det inget klockrent citat, men det drar en parallell som visar hur meningslöst ett krig i fredens namn blir. Blir inte aga i moralens namn lika meningslös? Jag undrar hur fördelningen mellan de som förespråkar en militär förstärkning respektive de som vill helt avskaffa militären ser ut i jämförelse med aga. Det är bara en nyfiken undran, jag har inte sett någon sådan statestik, men man kan ju önska att det kommer.
Jag råkar ibland sitt på familjeliv där de synliga åsikterna varierar kraftigt. Det går i perioder vilka åsikter som är framträdande och vilka som är accepterade. Men en sak slår mig rätt ofta och det är att diskussionen om aga alltid får rätt många positiva gensvar. Argument som "jag har då inte dött av att få någon örfil när det behövts" används ofta. Är det så att argumentet bakom är att det som inte dödar stärker? Jag vill inte att barn idag är med om det jag varit med om i alla avseenden, trotts att jag uppenbarligen lever.
Att komma fram till något nytt i aga debatten känns svårt, det handlar ju om tro, som så mycket annat, och mål. Vill man ha ett lydigt barn som har respekt för en eller ett självständigt och fritt barn?
Vilka konsekvenser ger aga? Varför använder man våld?
I VÅLD MOT BARN 2006 - 2007 -En nationell kartläggning så sägs det i som så många andra undersökningar att de som själv blivit utsatt för våld hemma tenderar att i större grad använda våld mot sina egna barn. Vad är det som skapar detta samband? Är det ett behov av att bekräfta föräldrarnas uppfostran som legitim? Handlar det om att helt enkelt följa fotspår? Är det så enkelt att vi faktiskt lätt blir avbilder av våra föräldrar?
Jag kan ställa hur många frågor som helst, men det är svaren som behövs.
Jag kan inte hur mycket jag än försöker skriva ett helt ovinklat inlägg. För mig är världen förvisso inte svart eller vit i frågan, men ändock så står jag här på min kant. Med en liten i famnen som ser på Mumin har jag svårt att se hur man kan förhålla sig till sitt barn som om det vore ett tomt papper som ska fyllas i eller som något ohyfsat som måste läras upp. Jag tror att det är föräldern som är den så kallade trottsåldern. Det är föräldern som sätter gränser och det tordes inte vara så konstigt att det inte efterlevs helt av barnet.
Om någon försöker bestämma över en vuxen individ, hur upplevs det då? Om det är legitimt så som hur arbetet skall skötas så går det kanske obemärkt förbi, är det däremot något som man uppfattar vara ens egna ansvar så upplevs det troligen som kränkande och man förbi ser det och agerar utifrån sig själv även i fortsättningen. Aftonbladet har en artikelserie om 153 mördade kvinnor just nu, har det inte egentligen med "vanligt" våld inom relationer att göra som gått till överstyr? Mannen sätter en gräns eller norm för hur kvinnan ska bete sig och när detta inte efterlevs så uppfostrar han henne med våld, är det inte vad som sker? Varför är det mer fördömt med misshandel inom relationer än aga?
Studien pekar på att sambandet mellan våld mellan de vuxna och gentemot barnen är stort. Om det förekommer vål mellan de vuxna hemma så är risken sex gånger större att barnet utsätts för vål hemma än i annat fall. Känslan jag alltid haft är att det handlar om makt och att febrilt försöka bibehålla den. Det rimmar rätt bra med att det oftare förekommer i familjer med svag ekonomi, där barnet är funktionshindrat, överviktigt eller lider av psykiska sjukdomar. Helt enkelt när man känner att världen börjar glida ur ens grepp använder man våld för att bibehålla sin makt och på så sätt uppfattar man att man bara upprätthåller en balans i tillvaron.
torsdag, maj 07, 2009
Forskare kräver ny sexlag
Artikeln publicerar en artikel jag ställer mig lite frågande till nämligen att forskare kräver ny sexlag. Menar de verkligen så som DN får det till, att det är skyldig till motsatssen bevisats?
Ett integritetsbrott, vad menas med det? Det hade varit klart trevligare med lite förtydligar.
Om man ska behöva säga ja, vad innebär det då i realiteten? Är man inte två i ett sexuellt umgänge? Ska man fråga varandra "vill du detta?" eller räcker det normala samspelet?
Jag menar inte att ett Nej inte ska respekteras, men lösningen att lägga över bevisbördan till att bli till förövaren tycker jag är en märklig strategi.
Det påminner lite om Ipred...
Ett integritetsbrott, vad menas med det? Det hade varit klart trevligare med lite förtydligar.
Om man ska behöva säga ja, vad innebär det då i realiteten? Är man inte två i ett sexuellt umgänge? Ska man fråga varandra "vill du detta?" eller räcker det normala samspelet?
Jag menar inte att ett Nej inte ska respekteras, men lösningen att lägga över bevisbördan till att bli till förövaren tycker jag är en märklig strategi.
Det påminner lite om Ipred...
Hur tänkte de här?
Jag läste precis denna artikel och undrar lite över detta:
"Det hade varit intressant att veta hur mycket en man dömts att betala till sin hustru i en liknande situation, men artikeln tar inte upp exempel på mål där förhållandet varit det omvända."
Är det inte lite svårt att lura i sin fru att hon precis fött barn?
"Det hade varit intressant att veta hur mycket en man dömts att betala till sin hustru i en liknande situation, men artikeln tar inte upp exempel på mål där förhållandet varit det omvända."
Är det inte lite svårt att lura i sin fru att hon precis fött barn?
onsdag, maj 06, 2009
Undanskymda män
Jag läste precis Marcus Birro: Män blir un danskymda och förbisedda i sitt livs viktigaste och vackraste händelse
Just gravidtet och förlossning är svårt att hantera på ett könsneutralt plan. I grunden tycker jag inte man bör befästa könsroller genom att ständigt relatera till dessa. Vi väljer att kategorisera folk efter kön, efter etnicitet, tro osv. Är det verkligen lämpligt att göra så i ett samhälle vi så gärna vill kalla öppet och individualistiskt?
Är det inte individen vi borde se. Visst kan man finna generella ting om man kollar på olika grupper, men när har det sitt syfte? Att i brottsutredningar kolla efter kön och etnicitet för att göra en gärnamannaprofil förstår jag, men jag tror förlusten är klart större. Vi förbi ser de som inte faller inom den mall vi gjort upp
När vi kommer till just förlossning och mödravård är det en person som bär barnet, inte två. Hur vida förlossningen är något som båda går igenom eller bara en är ett hett debatterat ämne på vissa familjeforum. Att sätta sig över någon annans upplevelse tror jag är att ta sig en rätt och en roll som är lite farlig. Vem har rätt att definiera en upplevelse?
Folk stöts av att det är två som fött barn, lika så av att det är en. Men varför är det så känsligt? Är man rädd att makten läggs till den part som inte rent fysiskt bär barnet och därigenom tas ifrån den födande? Är man rädd att den födande får all makt?
Vem ska styra över en förlossning och när blir barnet bådas? Redan vid befruktningen eller vid födseln eller däremellan?
Jag skulle vilja betona barnet i det hela. Barnets rätt till liv och kärlek. Jag vill också betona individens val och frihet. Att själv kunna avgöra vad som är bäst för ens kropp med det ansvar det också finns i den individ som bor i ens kropp.
Det finns många bekymmer med det hela, chansen att den bärande individen är förälder är relativt stor, chansen att den andre är förälder är väldigt oviss. Den fysiska påverakning som en graviditet medför tycker jag rimligen måste hanteras av den drabbade.
Men när barnet är fött, vem säger då att det rä den födande som måste vara hemma med barnet? Där tycker jag lagmässigt disskrimineringen är åt motsatt håll, vi har "pappadagar" som förvisso bara räcker i 10 dagar, men ändock finns de där. Varför inte låta den födande vara sjukskriven om arbete int eär möjligt efter förlossningen?
Varför inte göra en föräldrarpenning där flera kan vara hemma sammtidigt? Varför inte passa på att queera den samtidigt?
Vad är vårt mål? Att göra så att samhället flyter på med partrialkala strukturer eller att försöka få ett samhälle där individerna i det i sig kan vara fria?
Det sekulära samhället känns rätt åtskilt från kyrkan i mycket, men har inte det börjat blivit andra ting som spelar ut samma roll?
Just gravidtet och förlossning är svårt att hantera på ett könsneutralt plan. I grunden tycker jag inte man bör befästa könsroller genom att ständigt relatera till dessa. Vi väljer att kategorisera folk efter kön, efter etnicitet, tro osv. Är det verkligen lämpligt att göra så i ett samhälle vi så gärna vill kalla öppet och individualistiskt?
Är det inte individen vi borde se. Visst kan man finna generella ting om man kollar på olika grupper, men när har det sitt syfte? Att i brottsutredningar kolla efter kön och etnicitet för att göra en gärnamannaprofil förstår jag, men jag tror förlusten är klart större. Vi förbi ser de som inte faller inom den mall vi gjort upp
När vi kommer till just förlossning och mödravård är det en person som bär barnet, inte två. Hur vida förlossningen är något som båda går igenom eller bara en är ett hett debatterat ämne på vissa familjeforum. Att sätta sig över någon annans upplevelse tror jag är att ta sig en rätt och en roll som är lite farlig. Vem har rätt att definiera en upplevelse?
Folk stöts av att det är två som fött barn, lika så av att det är en. Men varför är det så känsligt? Är man rädd att makten läggs till den part som inte rent fysiskt bär barnet och därigenom tas ifrån den födande? Är man rädd att den födande får all makt?
Vem ska styra över en förlossning och när blir barnet bådas? Redan vid befruktningen eller vid födseln eller däremellan?
Jag skulle vilja betona barnet i det hela. Barnets rätt till liv och kärlek. Jag vill också betona individens val och frihet. Att själv kunna avgöra vad som är bäst för ens kropp med det ansvar det också finns i den individ som bor i ens kropp.
Det finns många bekymmer med det hela, chansen att den bärande individen är förälder är relativt stor, chansen att den andre är förälder är väldigt oviss. Den fysiska påverakning som en graviditet medför tycker jag rimligen måste hanteras av den drabbade.
Men när barnet är fött, vem säger då att det rä den födande som måste vara hemma med barnet? Där tycker jag lagmässigt disskrimineringen är åt motsatt håll, vi har "pappadagar" som förvisso bara räcker i 10 dagar, men ändock finns de där. Varför inte låta den födande vara sjukskriven om arbete int eär möjligt efter förlossningen?
Varför inte göra en föräldrarpenning där flera kan vara hemma sammtidigt? Varför inte passa på att queera den samtidigt?
Vad är vårt mål? Att göra så att samhället flyter på med partrialkala strukturer eller att försöka få ett samhälle där individerna i det i sig kan vara fria?
Det sekulära samhället känns rätt åtskilt från kyrkan i mycket, men har inte det börjat blivit andra ting som spelar ut samma roll?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)