Undanskymda män

Jag läste precis Marcus Birro: Män blir un danskymda och förbisedda i sitt livs viktigaste och vackraste händelse
Just gravidtet och förlossning är svårt att hantera på ett könsneutralt plan. I grunden tycker jag inte man bör befästa könsroller genom att ständigt relatera till dessa. Vi väljer att kategorisera folk efter kön, efter etnicitet, tro osv. Är det verkligen lämpligt att göra så i ett samhälle vi så gärna vill kalla öppet och individualistiskt?
Är det inte individen vi borde se. Visst kan man finna generella ting om man kollar på olika grupper, men när har det sitt syfte? Att i brottsutredningar kolla efter kön och etnicitet för att göra en gärnamannaprofil förstår jag, men jag tror förlusten är klart större. Vi förbi ser de som inte faller inom den mall vi gjort upp

När vi kommer till just förlossning och mödravård är det en person som bär barnet, inte två. Hur vida förlossningen är något som båda går igenom eller bara en är ett hett debatterat ämne på vissa familjeforum. Att sätta sig över någon annans upplevelse tror jag är att ta sig en rätt och en roll som är lite farlig. Vem har rätt att definiera en upplevelse?
Folk stöts av att det är två som fött barn, lika så av att det är en. Men varför är det så känsligt? Är man rädd att makten läggs till den part som inte rent fysiskt bär barnet och därigenom tas ifrån den födande? Är man rädd att den födande får all makt?
Vem ska styra över en förlossning och när blir barnet bådas? Redan vid befruktningen eller vid födseln eller däremellan?
Jag skulle vilja betona barnet i det hela. Barnets rätt till liv och kärlek. Jag vill också betona individens val och frihet. Att själv kunna avgöra vad som är bäst för ens kropp med det ansvar det också finns i den individ som bor i ens kropp.
Det finns många bekymmer med det hela, chansen att den bärande individen är förälder är relativt stor, chansen att den andre är förälder är väldigt oviss. Den fysiska påverakning som en graviditet medför tycker jag rimligen måste hanteras av den drabbade.

Men när barnet är fött, vem säger då att det rä den födande som måste vara hemma med barnet? Där tycker jag lagmässigt disskrimineringen är åt motsatt håll, vi har "pappadagar" som förvisso bara räcker i 10 dagar, men ändock finns de där. Varför inte låta den födande vara sjukskriven om arbete int eär möjligt efter förlossningen?
Varför inte göra en föräldrarpenning där flera kan vara hemma sammtidigt? Varför inte passa på att queera den samtidigt?

Vad är vårt mål? Att göra så att samhället flyter på med partrialkala strukturer eller att försöka få ett samhälle där individerna i det i sig kan vara fria?

Det sekulära samhället känns rätt åtskilt från kyrkan i mycket, men har inte det börjat blivit andra ting som spelar ut samma roll?