Aftonbladet skriver om hur pride sprider hopp trotts att det inte tillåts i Ryssland. Hur kommer det sig att det ses som väldigt känsligt? På vilket sätt är HBT-frågorna så känsliga? Är det för att de bryter mot normerna eller är omoraliskt? Hur ser det ut i Sverige?
Är det religionerna som lagt grunden till den moralsyn där detta är utanför normerna eller har det alltid varit så?
I Ryssland är nog det klart hårdare att ha en annan än en homosexuell läggning än här i Sverige, men är orsakerna så skilda? Jag skulle tro att de egentligen inte är det.
I diskussioner om till exempel tvåsamhet så blir diskussionerna gärna fokuserade på försvar av det jag upplevt. Båda "sidorna" försvarar sitt ställningstagande som det som passar dom. Det känns inte som ett val bara utan just en sida man står på. Det blir i sig ingen större kollision mellan dessa sidor, men jag tycker ändå det är underligt att de är. Kan inte åsikter vara bara? Jag gillar inte färsk tomat, någon annan gör, det är inte mer med det än att vi har olika smak. Vi står inte på olika sidor och försvarar inte våra åsikter ständigt (gör vi?). Men när det kommer till mer politiska ställningstaganden så sker det per automatik till exempel kärnkraftens varande eller icke varande. Men är läggning verkligen en politisk fråga? Är det inte en fråga om smak och tycke?
Det som jag snarare vill dra en parallell mellan är inte dessa diskussioner utan där det faktiskt sker en krock. De personer som anser att detta är ett moraliskt förfall, strider mot naturen, mot gud, eller ialllafall har en stark åsikt emot anndra läggningar (eller icke läggningar så som assexualitet). Egentlgien kanske det handlar om mycket mer än olika läggningar, mer om det som allmänt bryter mot den hetrosexuella tvåsamhetsnormen. I Sverige är få sdana ting förbjudna, men däremot motarbetade på olika fronter. Gällande tvåsamhet så talar lagen sitt tydliga språk, man kan ingå partnerskap med någon av samma kön, men äktenskap däremot är en annan fråga... Man kan som sagt ingå det med någon, inte några... För att adoptera finns det en rad regler, samma sak för insemination. Den person som inte vill leva med en partner, ja för den så är det färjan som kan vara vägen...
Är detta ett reslutat av de personer som är starkt emot det hela eller den första gruppen det vill säga de som bara "står på andra sidan"?
Det är nog svår att veta och beror nog på hur man delar in det dessutom.
Men vad gör att folk känner så? Är det en rädsla? Är det guds ord? Är det en högre moral? Värnandet av samhället? Av den naturliga ordningen?
Det beror nog helt på vem man frågar.
På samma sätt kan man fråga vad som gör att folk väljer att bryta mot normerna. Är det avsakanden av moral, behovet av att stå ut, att man känner att det är rätt, att man helt enkelt vill?
Jag ser gräna till vem jag vill vara och resten är en resa dit. Missförstå inte att målet är allt, men det styr resan. Om jag vill vara en öppen person så leder det till att mitt agerande kommer gå åt samma håll. Det avgör inte allt, men det ger ofta en fingervisning.
Nu känner jag att jag kommit helt ifrån ämnet egentligen. Vad är likheterna här och i Ryssland? Jag skulle nog säga att det finns rätt många likheter gällande åsikter, skillnaden är att de inte är lika dominerane här.
Det är enkelt att säga att till exempel de männskliga rättigheterna är okränkbara och bör råda överallt, lika så demokrati, men glömmer man då inte dessama? De människor som inte håller med, ska de inte ha en plats att vara på?
Vart jag vill komma är inte poängen, det är vägen, målet får ni finna själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar