Läste denna artikel på aftonbladet om en flicka som berättar hur hon misshandlats av sin far. Han ser inget fel i att med våld uppfostra ett barn.
Är det så vi vill ha vårt samhälle? Styrt av rädsla och inte av kärlek? Styrt av gränser och makt?

Lite dras mina paralleller till fildelning och alla röster om att straffet måste bli högre för att folk ska avstå. Om folk inte vill avstå, är då medlet vi ska använda makt?

Är det genom makt och rädsla vi får folk till "moraliska" individer?
Är det genom våld vi ska få folk att sluta slås?

Jag vill åminnas en demonstration en vårdag i mars (tordes vara 2003) där jag för första gången såg det kända citatet "att kriga för fred är som att knulla för oskuld" skriven på en tygbanderoll. Kanske är det inget klockrent citat, men det drar en parallell som visar hur meningslöst ett krig i fredens namn blir. Blir inte aga i moralens namn lika meningslös? Jag undrar hur fördelningen mellan de som förespråkar en militär förstärkning respektive de som vill helt avskaffa militären ser ut i jämförelse med aga. Det är bara en nyfiken undran, jag har inte sett någon sådan statestik, men man kan ju önska att det kommer.

Jag råkar ibland sitt på familjeliv där de synliga åsikterna varierar kraftigt. Det går i perioder vilka åsikter som är framträdande och vilka som är accepterade. Men en sak slår mig rätt ofta och det är att diskussionen om aga alltid får rätt många positiva gensvar. Argument som "jag har då inte dött av att få någon örfil när det behövts" används ofta. Är det så att argumentet bakom är att det som inte dödar stärker? Jag vill inte att barn idag är med om det jag varit med om i alla avseenden, trotts att jag uppenbarligen lever.

Att komma fram till något nytt i aga debatten känns svårt, det handlar ju om tro, som så mycket annat, och mål. Vill man ha ett lydigt barn som har respekt för en eller ett självständigt och fritt barn?

Vilka konsekvenser ger aga? Varför använder man våld?

I VÅLD MOT BARN 2006 - 2007 -En nationell kartläggning så sägs det i som så många andra undersökningar att de som själv blivit utsatt för våld hemma tenderar att i större grad använda våld mot sina egna barn. Vad är det som skapar detta samband? Är det ett behov av att bekräfta föräldrarnas uppfostran som legitim? Handlar det om att helt enkelt följa fotspår? Är det så enkelt att vi faktiskt lätt blir avbilder av våra föräldrar?
Jag kan ställa hur många frågor som helst, men det är svaren som behövs.

Jag kan inte hur mycket jag än försöker skriva ett helt ovinklat inlägg. För mig är världen förvisso inte svart eller vit i frågan, men ändock så står jag här på min kant. Med en liten i famnen som ser på Mumin har jag svårt att se hur man kan förhålla sig till sitt barn som om det vore ett tomt papper som ska fyllas i eller som något ohyfsat som måste läras upp. Jag tror att det är föräldern som är den så kallade trottsåldern. Det är föräldern som sätter gränser och det tordes inte vara så konstigt att det inte efterlevs helt av barnet.
Om någon försöker bestämma över en vuxen individ, hur upplevs det då? Om det är legitimt så som hur arbetet skall skötas så går det kanske obemärkt förbi, är det däremot något som man uppfattar vara ens egna ansvar så upplevs det troligen som kränkande och man förbi ser det och agerar utifrån sig själv även i fortsättningen. Aftonbladet har en artikelserie om 153 mördade kvinnor just nu, har det inte egentligen med "vanligt" våld inom relationer att göra som gått till överstyr? Mannen sätter en gräns eller norm för hur kvinnan ska bete sig och när detta inte efterlevs så uppfostrar han henne med våld, är det inte vad som sker? Varför är det mer fördömt med misshandel inom relationer än aga?
Studien pekar på att sambandet mellan våld mellan de vuxna och gentemot barnen är stort. Om det förekommer vål mellan de vuxna hemma så är risken sex gånger större att barnet utsätts för vål hemma än i annat fall. Känslan jag alltid haft är att det handlar om makt och att febrilt försöka bibehålla den. Det rimmar rätt bra med att det oftare förekommer i familjer med svag ekonomi, där barnet är funktionshindrat, överviktigt eller lider av psykiska sjukdomar. Helt enkelt när man känner att världen börjar glida ur ens grepp använder man våld för att bibehålla sin makt och på så sätt uppfattar man att man bara upprätthåller en balans i tillvaron.