söndag, oktober 03, 2010

Löneskilnader av kön och valfrihet

Jag såg länken http://www.facebook.com/pages/Sara-inte-pa-benen/120552807994010 och kan inte låta bli att kommentera det hela.

För det första är det motsägelsefullt att säga att det finns en 8%löneskillnad som bara kan motiveras av könskilladen när man senare säger att löneskillnaden tar fart iochmed att man väljer att skaffa barn. Där skulle jag snarare vilja påstå att det handlar om ett val, kvinnor väljer oftare att vara hemma än män gör (med en inflikning om att ett annat val kanske inte är så lätt jämt att göra från den ena eller andra sidan). För mig ligger problematiken på två olika saker här.
1. Att valet människor gör här styrs av de befintliga systemen vilket inte gör det till fria val. Kvinnor väljer att vara hemma i stor utsträckning för att det förväntas och män jobbar istället av samma orsak. Män som vill vara föräldralediga kan mötas av skeptism på jobb och liknande brukar det sägas, ja där har vi en grund för diskriminering.  Att se till så människor har möjlighet att göra ett friare val tycker jag är viktigt. Ett sätt vore att ge föräldrarna oberoende dagar av varandra, som de som också finns redan nu (90 dagar var) MEN problemet med det handlar om att man tar bort valfriheten. Nu blev det istället ett val som föräldrarna behövde göra för att barnet skulle få vara hemma någon längre tid. Man hade kunnat utöka tiden med samma tid som man valde att göra obligatoriskt för den ena eller den andre. Jag ser inte att man ska kräva av den ena eller den andre föräldern att vara hemma, det är inte poängen med föräldraskap. Alla vill inte vara hemma halva tiden (eller ens vidare mycket alls) utan att det innebär att man inte vill vara förälder. Det handlar om att människor är olika.


2. Den andra delen handlar om det är rimligt att man förlorar pengar på att vara hemma med barn (och då i formen av löneminskning under tiden). Ett sätt vore att man inte fick förlora pengar i form av löneminskning under föräldrarledigheten men det blir problematiskt att hantera och framför allt så är det inte så enkelt. Folk kan vara arbetslösa, studera eller vara på väg mellan två jobb och då förloras ändå tid som troligen skulle resultera i mer pengar senare.


Nu vidare till nästa del, man talar om att 25.000 jobb försvunnit från den offentliga sektorn. Jag har inte kollat upp dessa siffror (helt enkelt för att det inte är relevant i mitt resonemang) och utgår från att siffrorna stämmer. Problemet för mig när jobb ur den offentliga sektorn försvinner är inte att kvinnor i större utsträckning blir arbetslösa utan att kvalitén oftast försämras. När man talar om RUT vs ROT så brukar alliansen tala om just att RUT ger jobb till kvinnor och det är detta de rödgröna vill ta bort. Är det inte lite åt samma håll? Problemet tordes inte i något av fallen vara att det är kvinnodominerade yrken utan dess existens eller icke existens. 
Här inkommer för övrigt min nästa fundering, handlar det inte om samma sak som föregående sak (punkt 1) dvs att det handlar om normer hur man väljer? Borde inte det snarare till mer öppenhet och acceptans för att folk ska ha ett friare val utanför normerna?


Sedan kommer vårdnadsbidraget in i diskussionen och nu tänker jag faktiskt ta ett citat:
"Alliansen införde vårdnadsbidraget, ett bidrag som står i rak kontrast till att uppmuntra ett jämställt uttag av föräldraledigheten. När kvinnor stannar hemma länge med barnen påverkas deras framtida löneutveckling negativt." 
På vilket sätt står det i kontrast till att uppmuntra ett jämställt uttag av föräldrarledigheten? Med det resonemanget som förs senare så skulle det ultimata vara om ingen av det kvinnliga könet vore hemma någon längre tid alls. Jag delar inte de uppfattningen och ser att barnet mår ofta bättre av att vara hemma med en förälder än vara på dagis (observera ofta, inte alltid) och ser inte att den eventuella löneförlust föräldrarna kan lida av skall botas med att inhys barnen på dagis fortast möjligt. Jag ser helt enkelt detta som en miss i vad som är viktigt. Att lönen inte ökar i nog snabb takt ser jag inte som ett större problem än att föräldrar behöver lämna sina barn på dagis tidigare än de och barnen själva vill. 
Så tillbaka till könsskillnaderna. Att kvinnor tar ut vårdnadsbidraget i större utsträckning handlar för mig om normer och hur samhället i övrigt ser ut. Om inställningen skulle förändras och möjligheterna i övrigt så tror jag inte vårdnadsbidraget skulle användas i så mycket större utsträckning av kvinnor. Jag ser helt enkelt inte vårdnadsbidraget som sådant som någon "kvinnofälla" eller vilka andra uttryck man nu brukar använda för det. 
I det samhälle jag vill ha så skulle vårdnadsbidraget dock inte behövas, läs medborgarlön. På vägen dit skulle jag hellre förlänga föräldrarpenningen till 5 år eller dylikt (och ge den mängden till båda föräldrarna!) som kan tas ut till och med barnet är 7 år.  För mig är det alltså inte vårdnadsbidraget som är problemet, det ger ett val. Problemet är att valet inte görs fritt


Ett jämställt föräldraskap borde inte på nästa punkt vara det problematiska. Att nattis tex inte satsas på (dagis nattetid) bör drabba de familjer där båda jobbar i skift och de ensamstående (oberoende av kön). På vilket sätt är det jämställdheten i föräldraskapet som drabbas hårdast? Hur påverkar det kvinnans handlingsutrymme på arbetsmarknaden hårdast om man inte menar just ensamstående? Ensamstående är i större grad kvinnor och jag förstår att det skulle göra det svårt/omöjligt att ha vissa jobb, vilket dock också drabbar de ensamstående männen. Men det är för mig inte jämställt föräldraskap, så vad är det som det handlar om?


Jag hoppar över delen med jämställdhetsanalyser och lönekartläggningar.


Istället hoppar jag in på nästa punkt, kvotering. På samma sätt som man kan säga att bristen på kvotering drabbar kvinnor främst så kan man säga att kvotering drabbar män. I realiteten så drabbar båda sakerna båda könen. Mig veterligt så är det ingen som gillar kvotering, däremot ser man det som att målet helgar medlen. Man hoppas på kvotering som en tillfällig lösning för att komma tillrätta med den sneda könsfördelningen. Alla är medvetna om att det faktiskt inte är en bra metod, men många menar att det inte finns någon bättre. 
Jag tror inte målet helgar medlen. Mycket mer behövs inte sägas i frågan här, alla vet redan diskussionens gång.


Nästa del handlar om arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Här säger man att kvinnor drabbas hårdare då de är sjukskrivna mer samt att det ökar kvinnors utsatthet, otrygghet och att stå utanför samhället. Otryggheten och utsattheten är ett problem, men knappast bara för kvinnor. Att stå utanför samhället för att man inte har ett jobb tycker jag är en hemsk tanke. För mig är det inte hemskt att folk saknar jobb och känner att de står utan för samhället, utan för att de av att sakna jobb känner att de står utan för samhället. Det är inte jobb till alla som behövs (vilket inget parti har som vision, vill de alltså att några ska bära runt på just den känslan?) utan att sluta se jobb som något som gör en till en hel samhällsmedborgare.
Man kan säga att arbetslöshetsförsäkringen blivit sämre, det stämmer för vissa grupper. Men för de grupper som aldrig har jobbat innan, ja för de ser det lika mörkt ut än. De har inte innan kunnat leva på annat än socialbidrag och de kan inte nu heller leva på annat än socialbidrag. Vissa saker har förändrats men för att uppnå en "rimlig" standard dvs existensminimum så har socialen fått varit vägen i båda fallen. 
Sjukförsäkringen har blivit hemskt för många. Människor utförsäkras* trotts att de är väldigt sjuka. Det är inte ett rimligt sätt. Det handlar inte om några enskilda fall, det handlar om hela principen, att man inte kan vara sjuk mer än en viss tid. Folk är sjuka på obegränsad tid, det bör samhället hantera på ett rimligt sätt. Dock så var inte sjukförsäkringen innan vidare human heller. Ett exempel är graviditet och sjukdom. Graviditetsbesvär räknades inte som någon sjukdom och kunde därför inte leda till sjukpenning i mer än undantagsfall, något som nu tagits upp av DO. Det är något som bestått regeringarna emellan. En annan sak är problematiken att komma tillbaka i yrkeslivet efter att ha varit sjukskriven vilket nu ska vara lättare än för. Det är en process för många att komma tillbaka och måste får vara det. 
Nåväl tillbaka till jämställdheten i det hela, arbetsförsäkringens brister handlar inte främst om att kvinnor drabbas utan om att många människor helt enkelt inte inberäknas i det hela. Sjukförsäkringen handlar inte om att kvinnor drabbas utan om att sjuka drabbas.


Nästa del handlar om mäns våld mot kvinnor och är den sista delen i det hela. Kvinnor utsätts för mer våld enligt den mesta statistik som finns inom relationer ja. Men problemet här är två när man väljer att belysa det just såhär. Det ena är att man faktiskt ser problemet som att kvinnor utsätts för våld, inte att individer utsätts för våld. Den andra är att man lyfter fram män som gärningsmän och kvinnor som offer. Kvinnors våld mot män glöms helt bort och det görs ännu mer tabu att anmäla. Kvinnors våld glöms helt bort. Mäns utsatthet glöms ännu mera bort. Ett exempel på detta handlar om att man ofta lyfter fram hur ofta kvinnor försöker ta livet av sig, men sällan att män faktiskt i klart större utsträckning tar livet av sig. Det är ett fenomen som är spritt över hela världen, endast några få länder är undantag där kvinnor i större utsträckning begår självmord. Men när det kommer till diskussionen så lyfts det fram kvinnors utsatthet, inte männens. Det spelar ingen roll hur statistiken ser ut, det är kvinnors utsatthet som lyfts fram. I detta fall pekar statistiken på att kvinnor är mer utsatta än män, men är det verkligen vad som räknas? Kan man verkligen glömma bort övriga gruppen för det? Ja resultatet är faktiskt att det är just det man gör.



Men som ni ser av allt så ser jag att mycket av detta ger föräldrarna valmöjligheter, men att valen inte görs helt fritt och helt jämt. Botemedlet för mig får aldrig vara att valen blir mindre, utan att  man ser till så valen kan göras friare. Att man hanterar normerna och de problem som föreligger i samhället. Inte att man tar bort människors valfrihet för att de inte väljer som man vill.

Jag kommer också fram till att problemet inte handlar om kön utan om begränsningar av dessama. Att man delar in i något som faktiskt inte är relevant. Problemen är alltid att en individ blir behandlad utifrån irrelevanta ting, så som kön, etnicitet, sexuell läggning m.m.






*ett ord som faktiskt inte ens finns med i mitt rättstavningspogram, vilket kanske säger något