Frihet och Pride

Aftonbladet skriver om hur pride sprider hopp trotts att det inte tillåts i Ryssland. Hur kommer det sig att det ses som väldigt känsligt? På vilket sätt är HBT-frågorna så känsliga? Är det för att de bryter mot normerna eller är omoraliskt? Hur ser det ut i Sverige?
Är det religionerna som lagt grunden till den moralsyn där detta är utanför normerna eller har det alltid varit så?
I Ryssland är nog det klart hårdare att ha en annan än en homosexuell läggning än här i Sverige, men är orsakerna så skilda? Jag skulle tro att de egentligen inte är det.
I diskussioner om till exempel tvåsamhet så blir diskussionerna gärna fokuserade på försvar av det jag upplevt. Båda "sidorna" försvarar sitt ställningstagande som det som passar dom. Det känns inte som ett val bara utan just en sida man står på. Det blir i sig ingen större kollision mellan dessa sidor, men jag tycker ändå det är underligt att de är. Kan inte åsikter vara bara? Jag gillar inte färsk tomat, någon annan gör, det är inte mer med det än att vi har olika smak. Vi står inte på olika sidor och försvarar inte våra åsikter ständigt (gör vi?). Men när det kommer till mer politiska ställningstaganden så sker det per automatik till exempel kärnkraftens varande eller icke varande. Men är läggning verkligen en politisk fråga? Är det inte en fråga om smak och tycke?

Det som jag snarare vill dra en parallell mellan är inte dessa diskussioner utan där det faktiskt sker en krock. De personer som anser att detta är ett moraliskt förfall, strider mot naturen, mot gud, eller ialllafall har en stark åsikt emot anndra läggningar (eller icke läggningar så som assexualitet). Egentlgien kanske det handlar om mycket mer än olika läggningar, mer om det som allmänt bryter mot den hetrosexuella tvåsamhetsnormen. I Sverige är få sdana ting förbjudna, men däremot motarbetade på olika fronter. Gällande tvåsamhet så talar lagen sitt tydliga språk, man kan ingå partnerskap med någon av samma kön, men äktenskap däremot är en annan fråga... Man kan som sagt ingå det med någon, inte några... För att adoptera finns det en rad regler, samma sak för insemination. Den person som inte vill leva med en partner, ja för den så är det färjan som kan vara vägen...
Är detta ett reslutat av de personer som är starkt emot det hela eller den första gruppen det vill säga de som bara "står på andra sidan"?
Det är nog svår att veta och beror nog på hur man delar in det dessutom.

Men vad gör att folk känner så? Är det en rädsla? Är det guds ord? Är det en högre moral? Värnandet av samhället? Av den naturliga ordningen?
Det beror nog helt på vem man frågar.
På samma sätt kan man fråga vad som gör att folk väljer att bryta mot normerna. Är det avsakanden av moral, behovet av att stå ut, att man känner att det är rätt, att man helt enkelt vill?

Jag ser gräna till vem jag vill vara och resten är en resa dit. Missförstå inte att målet är allt, men det styr resan. Om jag vill vara en öppen person så leder det till att mitt agerande kommer gå åt samma håll. Det avgör inte allt, men det ger ofta en fingervisning.

Nu känner jag att jag kommit helt ifrån ämnet egentligen. Vad är likheterna här och i Ryssland? Jag skulle nog säga att det finns rätt många likheter gällande åsikter, skillnaden är att de inte är lika dominerane här.

Det är enkelt att säga att till exempel de männskliga rättigheterna är okränkbara och bör råda överallt, lika så demokrati, men glömmer man då inte dessama? De människor som inte håller med, ska de inte ha en plats att vara på?
Vart jag vill komma är inte poängen, det är vägen, målet får ni finna själva.

Könsindelningar och normer

Jag fick just ett massmail av en vän, ni vet sådana där enerverande ting som avslutas med "skicka detta vidare till 5 av dina vänner så kommer din kärlek höra av sig/annars dör någon du älskar/ser du ett spöke osv".
Detta massmail var riktat till kvinnor och handlade om att träffa den rätta pojken. Poängen var att han skulle komma till en och säga rätt prylar och betona hur vacker man är och visa upp en för alla sina vänner även om man var iklädd en säck...
Men vilken bild ger det här egentligen?
Varför skulle det vara någon skillnad på vilken kärlek en kvinna och en man vill ha? Varför skulle den dessutom per automatik vara från det motsatta könet? Varför vill man dessutom ha den levererad på ett slivefat?
I det mångsidiga samhälle som vi lever i idag, är det inte bättre med lite öppenhet? Inte förutsätta vaken heterosexualitet, monogami eller de stereotypa könsskillnaderna.
Sällan förvånas jag över hur ingrodda dessa normer är, det är bara att gå ut på stan och spana samt lyssna lite, men jag trodde ändå inte det var det här som var synen. Jag trodde ändå att man ville ha lite mer liknande roller, inte just att kvinnor var ett objekt män ville visa upp och att det var det man ville bli...

Det kanske bara är jag, men jag vill att en partner är attraherad av mig, både fysiskt och psykiskt. Jag vill att VI har ett utbyte av varandra, inte vara en trofe (inte ens i en säck).
Jag vill att folk ska vara med de de trivs med, varesig det är partners, vänner, odefinerade ting och jag förutsätter inte att det kommer vara med det motsatta könet jämt. Feel free :)

Universitet och censur

Jag förstår att universiteten inte är helt glada över att deras nät används till fildelning, men att stänga av studenter pga påtryckningar? Jag blir lite förvånad faktiskt. Jag råkar
gilla UU, men kan inte alls tycka detta är en försvarbar handling.

När gav vi makten till olika branschorganisationer?

Läste denna artikel på aftonbladet om en flicka som berättar hur hon misshandlats av sin far. Han ser inget fel i att med våld uppfostra ett barn.
Är det så vi vill ha vårt samhälle? Styrt av rädsla och inte av kärlek? Styrt av gränser och makt?

Lite dras mina paralleller till fildelning och alla röster om att straffet måste bli högre för att folk ska avstå. Om folk inte vill avstå, är då medlet vi ska använda makt?

Är det genom makt och rädsla vi får folk till "moraliska" individer?
Är det genom våld vi ska få folk att sluta slås?

Jag vill åminnas en demonstration en vårdag i mars (tordes vara 2003) där jag för första gången såg det kända citatet "att kriga för fred är som att knulla för oskuld" skriven på en tygbanderoll. Kanske är det inget klockrent citat, men det drar en parallell som visar hur meningslöst ett krig i fredens namn blir. Blir inte aga i moralens namn lika meningslös? Jag undrar hur fördelningen mellan de som förespråkar en militär förstärkning respektive de som vill helt avskaffa militären ser ut i jämförelse med aga. Det är bara en nyfiken undran, jag har inte sett någon sådan statestik, men man kan ju önska att det kommer.

Jag råkar ibland sitt på familjeliv där de synliga åsikterna varierar kraftigt. Det går i perioder vilka åsikter som är framträdande och vilka som är accepterade. Men en sak slår mig rätt ofta och det är att diskussionen om aga alltid får rätt många positiva gensvar. Argument som "jag har då inte dött av att få någon örfil när det behövts" används ofta. Är det så att argumentet bakom är att det som inte dödar stärker? Jag vill inte att barn idag är med om det jag varit med om i alla avseenden, trotts att jag uppenbarligen lever.

Att komma fram till något nytt i aga debatten känns svårt, det handlar ju om tro, som så mycket annat, och mål. Vill man ha ett lydigt barn som har respekt för en eller ett självständigt och fritt barn?

Vilka konsekvenser ger aga? Varför använder man våld?

I VÅLD MOT BARN 2006 - 2007 -En nationell kartläggning så sägs det i som så många andra undersökningar att de som själv blivit utsatt för våld hemma tenderar att i större grad använda våld mot sina egna barn. Vad är det som skapar detta samband? Är det ett behov av att bekräfta föräldrarnas uppfostran som legitim? Handlar det om att helt enkelt följa fotspår? Är det så enkelt att vi faktiskt lätt blir avbilder av våra föräldrar?
Jag kan ställa hur många frågor som helst, men det är svaren som behövs.

Jag kan inte hur mycket jag än försöker skriva ett helt ovinklat inlägg. För mig är världen förvisso inte svart eller vit i frågan, men ändock så står jag här på min kant. Med en liten i famnen som ser på Mumin har jag svårt att se hur man kan förhålla sig till sitt barn som om det vore ett tomt papper som ska fyllas i eller som något ohyfsat som måste läras upp. Jag tror att det är föräldern som är den så kallade trottsåldern. Det är föräldern som sätter gränser och det tordes inte vara så konstigt att det inte efterlevs helt av barnet.
Om någon försöker bestämma över en vuxen individ, hur upplevs det då? Om det är legitimt så som hur arbetet skall skötas så går det kanske obemärkt förbi, är det däremot något som man uppfattar vara ens egna ansvar så upplevs det troligen som kränkande och man förbi ser det och agerar utifrån sig själv även i fortsättningen. Aftonbladet har en artikelserie om 153 mördade kvinnor just nu, har det inte egentligen med "vanligt" våld inom relationer att göra som gått till överstyr? Mannen sätter en gräns eller norm för hur kvinnan ska bete sig och när detta inte efterlevs så uppfostrar han henne med våld, är det inte vad som sker? Varför är det mer fördömt med misshandel inom relationer än aga?
Studien pekar på att sambandet mellan våld mellan de vuxna och gentemot barnen är stort. Om det förekommer vål mellan de vuxna hemma så är risken sex gånger större att barnet utsätts för vål hemma än i annat fall. Känslan jag alltid haft är att det handlar om makt och att febrilt försöka bibehålla den. Det rimmar rätt bra med att det oftare förekommer i familjer med svag ekonomi, där barnet är funktionshindrat, överviktigt eller lider av psykiska sjukdomar. Helt enkelt när man känner att världen börjar glida ur ens grepp använder man våld för att bibehålla sin makt och på så sätt uppfattar man att man bara upprätthåller en balans i tillvaron.