Att ge av sig själv till andra, både genom bloddonation och organdonation till andra, är det vår plikt eller bara något väldigt snällt (man kan dock anse att det inte ens är positivt men det tänkte jag inte bemöta i detta inlägg, så jag väljer att ignorera denna grupp just nu, men har den i åttanke ändock).
Har vi plikter gentemot varandra nu när brist på blod stoppar operationer? Måste vi dela med oss av vårat blod? Varför? Är det inte så att vi bör hjälpa varandra på det sätt vi kan och om vi själva förväntar oss blo där det lämpligt att ge? Att gå från det till att vi måste ge är ett rätt stort steg. Vad innebär man måste ge? Att man inte själv får blod/organ när man behöver, det verkar vara ett relativt vanligt argument. Men vilka konsekvenser ger det då? Om fattar det även barn? Gissningsvis inte förän vid 18års ålder eftersom det är först där man får ge, men hur stort ska spannet vara? När måste man ha anmält sig? Samma dag? Om man inte kan ge blod då? Ska man inte få ta emot blod då?
Måste man försöka se till att kunna ge blod dvs leva rätt? Om inte, räcker det då inte med att man säger att man inte kan? Om det är så så ger det rätt anmärkningsvärda konsekvenser till exempel skulle då inte homosexuella (med ett aktivt sexliv) alls kunna få ta emot blod, inte heller om man skaffat ny partner eller liknande. Hur går det för sprutfobiker?
Problemen är många, motargumentet är väl rätt tydligt dock, det är blodbrist!
Jag upplever att många inte ger blod för att de inte tänker på det. Om man fick hem mer information, om det var mer lätttillgängligt (här i Uppsala är det rätt tilgängligt, men kanske ska man kunna ge på fler ställen) så kanske det skulle öka? Någon förändring behövs uppenbarligen.
Men vad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar