En dag i solen - Carpe Diem

Löneskilnader av kön och valfrihet

2010-10-03T17:11:00.000+02:00

Jag såg länken http://www.facebook.com/pages/Sara-inte-pa-benen/120552807994010 och kan inte låta bli att kommentera det hela.

För det första är det motsägelsefullt att säga att det finns en 8%löneskillnad som bara kan motiveras av könskilladen när man senare säger att löneskillnaden tar fart iochmed att man väljer att skaffa barn. Där skulle jag snarare vilja påstå att det handlar om ett val, kvinnor väljer oftare att vara hemma än män gör (med en inflikning om att ett annat val kanske inte är så lätt jämt att göra från den ena eller andra sidan). För mig ligger problematiken på två olika saker här.
1. Att valet människor gör här styrs av de befintliga systemen vilket inte gör det till fria val. Kvinnor väljer att vara hemma i stor utsträckning för att det förväntas och män jobbar istället av samma orsak. Män som vill vara föräldralediga kan mötas av skeptism på jobb och liknande brukar det sägas, ja där har vi en grund för diskriminering. Att se till så människor har möjlighet att göra ett friare val tycker jag är viktigt. Ett sätt vore att ge föräldrarna oberoende dagar av varandra, som de som också finns redan nu (90 dagar var) MEN problemet med det handlar om att man tar bort valfriheten. Nu blev det istället ett val som föräldrarna behövde göra för att barnet skulle få vara hemma någon längre tid. Man hade kunnat utöka tiden med samma tid som man valde att göra obligatoriskt för den ena eller den andre. Jag ser inte att man ska kräva av den ena eller den andre föräldern att vara hemma, det är inte poängen med föräldraskap. Alla vill inte vara hemma halva tiden (eller ens vidare mycket alls) utan att det innebär att man inte vill vara förälder. Det handlar om att människor är olika.

2. Den andra delen handlar om det är rimligt att man förlorar pengar på att vara hemma med barn (och då i formen av löneminskning under tiden). Ett sätt vore att man inte fick förlora pengar i form av löneminskning under föräldrarledigheten men det blir problematiskt att hantera och framför allt så är det inte så enkelt. Folk kan vara arbetslösa, studera eller vara på väg mellan två jobb och då förloras ändå tid som troligen skulle resultera i mer pengar senare.

Nu vidare till nästa del, man talar om att 25.000 jobb försvunnit från den offentliga sektorn. Jag har inte kollat upp dessa siffror (helt enkelt för att det inte är relevant i mitt resonemang) och utgår från att siffrorna stämmer. Problemet för mig när jobb ur den offentliga sektorn försvinner är inte att kvinnor i större utsträckning blir arbetslösa utan att kvalitén oftast försämras. När man talar om RUT vs ROT så brukar alliansen tala om just att RUT ger jobb till kvinnor och det är detta de rödgröna vill ta bort. Är det inte lite åt samma håll? Problemet tordes inte i något av fallen vara att det är kvinnodominerade yrken utan dess existens eller icke existens.
Här inkommer för övrigt min nästa fundering, handlar det inte om samma sak som föregående sak (punkt 1) dvs att det handlar om normer hur man väljer? Borde inte det snarare till mer öppenhet och acceptans för att folk ska ha ett friare val utanför normerna?

Sedan kommer vårdnadsbidraget in i diskussionen och nu tänker jag faktiskt ta ett citat:
"Alliansen införde vårdnadsbidraget, ett bidrag som står i rak kontrast till att uppmuntra ett jämställt uttag av föräldraledigheten. När kvinnor stannar hemma länge med barnen påverkas deras framtida löneutveckling negativt."
På vilket sätt står det i kontrast till att uppmuntra ett jämställt uttag av föräldrarledigheten? Med det resonemanget som förs senare så skulle det ultimata vara om ingen av det kvinnliga könet vore hemma någon längre tid alls. Jag delar inte de uppfattningen och ser att barnet mår ofta bättre av att vara hemma med en förälder än vara på dagis (observera ofta, inte alltid) och ser inte att den eventuella löneförlust föräldrarna kan lida av skall botas med att inhys barnen på dagis fortast möjligt. Jag ser helt enkelt detta som en miss i vad som är viktigt. Att lönen inte ökar i nog snabb takt ser jag inte som ett större problem än att föräldrar behöver lämna sina barn på dagis tidigare än de och barnen själva vill.
Så tillbaka till könsskillnaderna. Att kvinnor tar ut vårdnadsbidraget i större utsträckning handlar för mig om normer och hur samhället i övrigt ser ut. Om inställningen skulle förändras och möjligheterna i övrigt så tror jag inte vårdnadsbidraget skulle användas i så mycket större utsträckning av kvinnor. Jag ser helt enkelt inte vårdnadsbidraget som sådant som någon "kvinnofälla" eller vilka andra uttryck man nu brukar använda för det.
I det samhälle jag vill ha så skulle vårdnadsbidraget dock inte behövas, läs medborgarlön. På vägen dit skulle jag hellre förlänga föräldrarpenningen till 5 år eller dylikt (och ge den mängden till båda föräldrarna!) som kan tas ut till och med barnet är 7 år. För mig är det alltså inte vårdnadsbidraget som är problemet, det ger ett val. Problemet är att valet inte görs fritt

Ett jämställt föräldraskap borde inte på nästa punkt vara det problematiska. Att nattis tex inte satsas på (dagis nattetid) bör drabba de familjer där båda jobbar i skift och de ensamstående (oberoende av kön). På vilket sätt är det jämställdheten i föräldraskapet som drabbas hårdast? Hur påverkar det kvinnans handlingsutrymme på arbetsmarknaden hårdast om man inte menar just ensamstående? Ensamstående är i större grad kvinnor och jag förstår att det skulle göra det svårt/omöjligt att ha vissa jobb, vilket dock också drabbar de ensamstående männen. Men det är för mig inte jämställt föräldraskap, så vad är det som det handlar om?

Jag hoppar över delen med jämställdhetsanalyser och lönekartläggningar.

Istället hoppar jag in på nästa punkt, kvotering. På samma sätt som man kan säga att bristen på kvotering drabbar kvinnor främst så kan man säga att kvotering drabbar män. I realiteten så drabbar båda sakerna båda könen. Mig veterligt så är det ingen som gillar kvotering, däremot ser man det som att målet helgar medlen. Man hoppas på kvotering som en tillfällig lösning för att komma tillrätta med den sneda könsfördelningen. Alla är medvetna om att det faktiskt inte är en bra metod, men många menar att det inte finns någon bättre.
Jag tror inte målet helgar medlen. Mycket mer behövs inte sägas i frågan här, alla vet redan diskussionens gång.

Nästa del handlar om arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Här säger man att kvinnor drabbas hårdare då de är sjukskrivna mer samt att det ökar kvinnors utsatthet, otrygghet och att stå utanför samhället. Otryggheten och utsattheten är ett problem, men knappast bara för kvinnor. Att stå utanför samhället för att man inte har ett jobb tycker jag är en hemsk tanke. För mig är det inte hemskt att folk saknar jobb och känner att de står utan för samhället, utan för att de av att sakna jobb känner att de står utan för samhället. Det är inte jobb till alla som behövs (vilket inget parti har som vision, vill de alltså att några ska bära runt på just den känslan?) utan att sluta se jobb som något som gör en till en hel samhällsmedborgare.
Man kan säga att arbetslöshetsförsäkringen blivit sämre, det stämmer för vissa grupper. Men för de grupper som aldrig har jobbat innan, ja för de ser det lika mörkt ut än. De har inte innan kunnat leva på annat än socialbidrag och de kan inte nu heller leva på annat än socialbidrag. Vissa saker har förändrats men för att uppnå en "rimlig" standard dvs existensminimum så har socialen fått varit vägen i båda fallen.
Sjukförsäkringen har blivit hemskt för många. Människor utförsäkras* trotts att de är väldigt sjuka. Det är inte ett rimligt sätt. Det handlar inte om några enskilda fall, det handlar om hela principen, att man inte kan vara sjuk mer än en viss tid. Folk är sjuka på obegränsad tid, det bör samhället hantera på ett rimligt sätt. Dock så var inte sjukförsäkringen innan vidare human heller. Ett exempel är graviditet och sjukdom. Graviditetsbesvär räknades inte som någon sjukdom och kunde därför inte leda till sjukpenning i mer än undantagsfall, något som nu tagits upp av DO. Det är något som bestått regeringarna emellan. En annan sak är problematiken att komma tillbaka i yrkeslivet efter att ha varit sjukskriven vilket nu ska vara lättare än för. Det är en process för många att komma tillbaka och måste får vara det.
Nåväl tillbaka till jämställdheten i det hela, arbetsförsäkringens brister handlar inte främst om att kvinnor drabbas utan om att många människor helt enkelt inte inberäknas i det hela. Sjukförsäkringen handlar inte om att kvinnor drabbas utan om att sjuka drabbas.

Nästa del handlar om mäns våld mot kvinnor och är den sista delen i det hela. Kvinnor utsätts för mer våld enligt den mesta statistik som finns inom relationer ja. Men problemet här är två när man väljer att belysa det just såhär. Det ena är att man faktiskt ser problemet som att kvinnor utsätts för våld, inte att individer utsätts för våld. Den andra är att man lyfter fram män som gärningsmän och kvinnor som offer. Kvinnors våld mot män glöms helt bort och det görs ännu mer tabu att anmäla. Kvinnors våld glöms helt bort. Mäns utsatthet glöms ännu mera bort. Ett exempel på detta handlar om att man ofta lyfter fram hur ofta kvinnor försöker ta livet av sig, men sällan att män faktiskt i klart större utsträckning tar livet av sig. Det är ett fenomen som är spritt över hela världen, endast några få länder är undantag där kvinnor i större utsträckning begår självmord. Men när det kommer till diskussionen så lyfts det fram kvinnors utsatthet, inte männens. Det spelar ingen roll hur statistiken ser ut, det är kvinnors utsatthet som lyfts fram. I detta fall pekar statistiken på att kvinnor är mer utsatta än män, men är det verkligen vad som räknas? Kan man verkligen glömma bort övriga gruppen för det? Ja resultatet är faktiskt att det är just det man gör.

Men som ni ser av allt så ser jag att mycket av detta ger föräldrarna valmöjligheter, men att valen inte görs helt fritt och helt jämt. Botemedlet för mig får aldrig vara att valen blir mindre, utan att man ser till så valen kan göras friare. Att man hanterar normerna och de problem som föreligger i samhället. Inte att man tar bort människors valfrihet för att de inte väljer som man vill.

Jag kommer också fram till att problemet inte handlar om kön utan om begränsningar av dessama. Att man delar in i något som faktiskt inte är relevant. Problemen är alltid att en individ blir behandlad utifrån irrelevanta ting, så som kön, etnicitet, sexuell läggning m.m.

*ett ord som faktiskt inte ens finns med i mitt rättstavningspogram, vilket kanske säger något

Offentlighetens skugga och ljus

2010-07-08T13:01:00.000+02:00

Littorin är inte lägre en offentlig person enligt Aftonbladet då han hoppat av sin ministerpost. Men det behövs ju ändå nämnas att han inte hoppade av av familjeskäl utan för att Aftonbladet konfronterade honom med ett påstått brott.

Men hur går logiken i Aftonbladets resonemang? Att Littorin hoppade av av andra skäl än de han angett måste spridas, därför publiceras namn, bild och försöket till intervju med honom. Vi får också veta att Aftonbladet frågat ut honom om ett misstänkt brott 2006 i Stockholm med fängelse på straffskalan. Han pekas alltså ut för att ev ha begått någon brottslig gärning, men vad får vi inte veta med motiveringen att han inte är en offentlig person. Hur går detta ihop?
Han är nog offentlig för att anklagas och hängas ut men inte nog offentlig för att vi ska få veta vad han anklagas för?

Barnpornografi och lagar

2010-06-09T01:13:00.000+02:00

Jag fick ett mail med en länk till http://caspianrehbinder.wordpress.com/2010/05/21/ny-lag-om-dokumenterade-overgrepp-mot-barn/ av en vän och detta är svaret han fick från mig:

Intressant, men han har fel.
Idiotin är total. I teorin innebär detta förslag – som alltså inte bara är ett förslag, utan snart implementerat i svensk lag och grundlag – att en person från Spanien, bara för att ta ett exempel, som sett en bild på en tecknad sjuttonåring i tighta kläder, och sedan åker till Sverige, kommer kunna dömas för detta brott. För att ha tittat på en bild av en tecknad sjuttonåring – i ett land där det är tillåtet! Eller, som Leif Ershag konstaterar, att det kommer bli olagligt att se filmer som Blå lagunen.

För det första nej, det är inte olagligt då heller om han inte missat att lägga till någon information. Det är inte lagligt med en film med 6åringar som badar nakna om inte meningen är sexuell.
Och resten... det handlar lite om vad som går att bevisa med. Och detta förutsätter att han faktiskt sett bilden efter lagen trätt igenom och att det kan bevisas. Och någonstans blir det orimligt.
Nu har vi en lag som säger att kungahuset måste fördöma islam, illa i mitt tycke, men knappast vad som görs. De följer inte heller den rena evangeliska läran från 1593 i sin uppfostran mig veterligt. Mer illa är just att de måste säga sig tillhöra den dvs inte religionsfrihet. Samma här, problemet är att det blir straffbart med information, inte de exakta som sker utifrån det.

Jag gillar inte sättet saker förmedlas på i artikeln, det ger inte mig någon vilja av att läsa fler från densamme. Inte sakligt, inte vettiga källor och mycket spyende.
ECPAT har jag hört talas om en massa gånger och jag skulle gärna ha mer belägg innan man påstår det man gör om dem, sedan vill jag inte ha det aggressiva sättet som finns i artikeln, jag tror världen blir en sämre plats om man gör

"Informationsfrihet är på väg att bli ett bortglömt begrepp i svensk politik. Yttrandefrihet, rättssäkerhet och integritet likaså. De ersätts alla av en blandning av moralism och pragmatism"
Men vad är det nu då? yttrande friheten är väl just pragmatism och moral? Sexuallagarna som sådana? Hur många ska jag dra upp?

Jag gillade dock delen med folkpartiet.
Men jag förstår inte vad de påstår att miljöpartiet anser som är fel? Jag var på kongressen, jag såg uppslutningen gällande integritet, jag förstår faktiskt inte deras påstående. Bara en lobbyist bland mängden är min dom om artikeln.

Aftonbladet och moral

2010-04-28T12:39:00.000+02:00

Åsa Linderborg skriver på Aftonbladet ang. mediala drev:
Om jag försöker mig på en egen definition, skulle jag säga att ett drev är när medierna under en längre period jagar någon som gjort något misstänkt olagligt eller omoraliskt, och man inte drar sig för att rikta ett teleobjektiv mot hemmet eller söka upp barnen i skolan. Ibland – men långtifrån alltid – tappas proportionerna och sakfrågan bort; medierna vill snarare åt skalpen än sanningen.

och senare på samma sida skriver hon:

Min slutsats av Drevet går, är att vi har för få drev i Sverige. Även om ett drev är en mardröm för den som drabbas, är inte alla drev av ondo. Det finns de som har missbrukat sina positioner, brutit mot lagen eller handlat allmänt omdömeslöst, och de ska tvingas fram i ljuset. Visst kan man, som Pihlblad och Schenström, vädja till att vi alla innerst inne är människor. Men vem säger att en människa får göra vad som helst?
Varför finns det ingen som sliter huden av Carl Bildt för hans blodiga oljeaffärer i Afrika? Varför fick inte Mats Odell löpa gatlopp för den korrupta hanteringen av Carnegie? Varför släpper medierna hela frågan om det moderata valfusket i förorterna? Beror det på att de som drabbats är invandrare? För inte kan väl moderaterna vara untouchable?
Det tycks som om vissa frågor är för ideologiskt känsliga för att vi journalister ska peta i dem. Hur mycket skit torde det inte finnas att gräva upp för den som vågar intressera sig för privatiseringarna och regeringens band till näringslivet? Hur många drev uteblir inte på grund av mediernas feghet eller ideologiska autism – ingen granskning höger om Sveavägen?
Alla journalister drömmer om att fälla ett statsråd. Färre vågar medverka till att avsätta en hel regering. Vi är ytterst få som vill välta ett helt samhällsystem över ända.

Så att "och man inte drar sig för att rikta ett teleobjektiv mot hemmet eller söka upp barnen i skolan" är helt ok bara det är något som kan sälja?

Jag tycker det är trist att hon tror att "
Alla journalister drömmer om att fälla ett statsråd". Varför stannar man kvar när man tror något sådant?

Alla lika inför lagen?

2010-03-16T13:36:00.016+01:00

Successionsordning (1810:0926);
§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).
§ 5. Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935).
§ 7. Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap och samtycke. Lag (1921:21).

Gällande de mänskliga rättigheterna...
Human rigths:

Article 16. (1) Men and women of full age, without any limitation due to race, nationality or religion, have the right to marry and to found a family. They are entitled to equal rights as to marriage, during marriage and at its dissolution.Article 18. Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

Detta kanske inte är någon nyhet...

Att tronföljaren måste be om lov för att åka utomlands och hur barockt detta är har väl redan diskuterats otaliga gånger.

Att prinsar/prinsessor inte får gifta sig med vem de vill i Sverige är väl inte heller någon nyhet.

Gällande att de inte får bekänna sig till vilken tro de vill så lär det knappast vara någon nyhet heller. formuleringen var för mig ganska ny (men bara för mig, egentligen är den ju rätt gammal...), den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593

Men denna del:

sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.

Känns än mer förlegad. Sker det verkligen nu? Tror verkligen kungahuset på det rena den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593 och uppfostrar även i denna eller är det så att de helt enkelt inte byter religionstillhörighet?

Om de blir av med ämbetet för att de konverterar (eller avsäger sig tron för den delen) är det inte diskriminering om något?

Men är inte det inte extremt mycket som faktiskt är problematiskt gällande kungafamiljens ställning i lagen?

ex.

Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

5 kap. Statschefen

2 § Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och har fyllt aderton år. Han får icke samtidigt vara statsråd eller utöva uppdrag såsom talman eller riksdagsledamot.
Statschefen skall samråda med statsministern, innan han reser utrikes. Lag (1994:1469).

3 § Är konungen av sjukdom, utrikes resa eller annan orsak hindrad att fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd medlem av konungahuset, som ej är hindrad, för att såsom tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter.
5 § Har konungen under sex månader utan avbrott varit hindrad att fullgöra sina uppgifter eller underlåtit att fullgöra dem, skall regeringen anmäla det till riksdagen. Riksdagen bestämmer, om konungen skall anses ha avgått.

7 § Konungen kan ej åtalas för sina gärningar. Riksföreståndare kan ej åtalas för sina gärningar som statschef.

Så kungen kan alltså helt utan straff parkera sin Ferrari mitt i gamla stan efter att ha kört över en gammal dam, gå in och sno lite godis som han sedan åker hem och äter på sin kammare.

Men han kan inte konvertera till islam och sedan åka tillbaka till sin kammare...

Så för en tron arvinge gäller det att först intala sig att de trotts eventuella tvivel faktiskt är kristna och det enligt den Auburgiska bekännelsen från 1593. Diskutera alla ev utfärder utomlands med sin pappa konungen trotts att man sedan länge blivit myndig.

Sedan kommet det till att övertyga konungen om att man ska få gifta sig med den man nu vill (om man nu vill gifta sig dvs). Sedan måste man nog ta ställning till om man faktiskt vill att sina barn också ska vara del av det kungliga huset och då övertyga dem om att den sanna evangeliska läran är den rätta. Vill man sedan man faktiskt tagit över tronen åka utomlands så får man ta en diskussion med stadsministern.

Men blir man sjuk ett halvår så kanske regeringen anser att man avgått och allt besvär var till ingen möda.

Låter det trevligt? För mig är det väldigt märkligt att man accepterar att leva under dessa regler när man 1. endera kan avgå 2. underlåta dem och ta konsekvenserna. Är mänskliga rättigheter inget man behöver om man är kunglig?

Jag tycker det verkar ytterst otrevligt att det står i lagen vad man ska tro på, att man alltid står under någon och därav inte får besluta vem man ska gifta sig med eller om man ska åka utomlands.

Men samtidigt får man bryta mot lagen utan straff... märkligt det där.

Varför inte ta bort alla dessa skumma saker och göra landet lite mer demokratiskt?
Om vi ska ha en kung, så omröstning om det titt som tätt. Ge dem lön och låta apanaget vara något som skall redovisas. Låta dessa ha samma rättigheter som övriga medborgare. Lika inför lagen helt enkelt

Artiklar i ämnet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article309193.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6785583.ab

Kina och censurering

2010-01-13T20:21:00.004+01:00

Här på DN kan man läsa om att Google överväger att sluta censurera i kina.
När jag söker på (under bilder) "Tiananmen Square Massacre" på google.se så får jag fram bilder från massakern... och när man söker på google.cn får jag fram samma sak.
Har censuren lyfts bort redan eller går det inte att få upp samma träffar som de får i kina längre?

Otrohetens förminskande

2009-12-05T06:35:00.002+01:00

På http://www.newsmill.se/node/14975 kan man läsa om hur kvinnan får inta en offerroll vid otrohets affärer och hur författaren som feminist ser på detta. Men sker inte samma sak när en man blir utsatt för otrohet? Blir han inte sedd som ett offer?

Jag håller med i vissa delar av kritiken gentemot monogama relationer, men långt ifrån alla.

Jag ser det kortfattat som väldigt krångligt att redogöra för polygami och monogami... Olika sätt har olika följder.
Där parterna fritt har diskuterat sig fram till något som båda är nöjda med och inte är förslavade under ser jag som positivt.
Ett avtal som kommer av normer och påtryckningar från samhället ser jag som negativt... föga förvånande kanske.
Poängen är inte att båda ska hitta en lösning de trivs med utan en lösning de kan stå för. Det handlar inte alltid om hur mycket man kan offra för den andre utan om man anser att kärlek ska vara att offra...

Polygam eller monogam kanske handlar om ganska mycket olika faktorer?
Handlar det bara om att älska flera? Är det så lätt att ens veta?
Många dras till andra samtidigt som de är i ett förhållande (där de säger sig älska sin partner), detta förklaras på väldigt olika sätt. För en del handlar det just om att vara poly, för andra om att kärleken till partnern tydligen har svalnat och en ny uppstått, för andra är det bara något som kommer ibland men som inte är vidare riktigt utan försvinner om man inte matar det och ger det näring..

Sexualundervisning

2009-10-19T22:20:00.002+02:00

Jag läste precis denna och vill kommentera lite...

I artikeln sägs "Lagen säger att barn inte är mogna att ingå sexuella relationer före 15 års ålder." vilket inte alls stämmer. Lagen uttalar sig bara om sexuella relationer mellan folk som är över respektive under 15 år. Helt enkelt så handlar det inte om att ungdomar under 15 inte är redo för sexuella kontakter utan för att förhindra att de blir utnyttjade av de som är äldre.

Ett annat citat är:
Skolan bör också förmedla den syn på sexualitet som genomsyrar lagboken och samhällsmoralen. Det innebär dels att sexualiteten uppfattas som intimt förknippad med den personliga integriteten, dels att den utgör en komplex och stark drivkraft som kräver emotionell mognad. Med andra ord bör gruppsex på Ibiza kanske inte vara våra 15-åringars första erfarenhet. Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.
Som sagt så är sex tillåtet innan 15, men någon som är över 15 får inte ha sex med någon som är yngre än 15. Och skolan predikar väl varken om sex innan 15 eller gruppsex på ibiza som första upplevelsen? Predikningen sker väl snarare här om vad man inte ska göra?
Ses inte sex som ett personligt val rent allmänt, något som för vissa passar som en grupp aktivit och för andra inte? Något man själv ska få ta ställning om?

Istället kan man tänka sig att barnen bör utveckla en nära känslomässig och hållfast relation med en partner, innan de lär känna varandra i biblisk bemärkelse. Då kan man förstås hinna bli 17 år före debuten. Eller 19. Eller gift.
Mig veterligt är det inte vad som är avsikten med lagen, att få folk in på en kristen väg...
Vissa förknippar sex och kärlek mycket djupt, andra gör det inte. Varför ska en känslomässig och hållfast relation vara grunden för sexuellt umgänge i annat fall än det är vad man vill?
Varför inte en känslomässig men kortvarig relation eller en tillfällig och kärlekslös relation för den delen?

Skolan bör givetvis också lära ut hur man undviker sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Men skolan vill mycket mera. Sålunda hyr den ofta in RFSU att ta hand om sexualundervisningen, vars vuxenpropaganda blir obligatorisk lektion för 14-åringar. Då förmedlas en syn på sexualiteten som liknar idrottskulturen: prova allt, träna mycket, specialisera dig sent, gärna som tiokampare. Vet föräldrar om att skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet?
Jag måste ha missat något men aldrig har jag hört just "prova allt!" som slagord utan det har varit betoning på att man ska prova det man vill och frivilligheten har starkt betonas.

Sista menningen säger ganska mycket:
Så varför tillåts en marginaliserad organisation med extremliberal syn på barns sexliv tvinga på dessa föräldrars barn lektioner i analsex innan de ens är lovliga?
Barnen har som sagt rätt att ha sex före 15 års ålder.

2009-08-19T08:57:00.002+02:00

Aftonbladet skriver om barnaga (lika så DN) och det verkar blivit en het debatt även här i Sverige just nu. På nya Zeeland genomförs en folkomröstning i frågan, bakgrunden är att man för två år sedan förbjöd aga och att många invånare helt enkelt inte håller med beslutet och därav samlat in över 300.000 namn. Det gör att en folkomröstning måste hållas, men den är bra vägledande, inte avgörande alls. I det här fallet finns det två sidor, ska invånarna ha rätt att i majoritet besluta att få aga barn eller ska barns rättigheter stå över?
Det är inget minoritetsbeslut riktigt utan drabbar alla samhällsklasser och nationer. Men de drabbade däremot kan inte rösta...
Barns rättigheter står mot vuxnas friheter.

För många är det självklart att folket själv ska kunna avgöra vad som saten ska få avgöra och inte. Men står folk verkligen för det? Om merparten i ett land ansåg att man fick ha ihjäl oönskade nyfödda barn, skulle folket ställa sig bakom den friheten? Om merparten skulle anse att man skulle ha rätt att ta livet av den som dödat ens barn? Jag skulle tro att de flesta vill ha en rättsprosses för att avgöra om någon är skyldig, men däremot kanske folk skulle kunna acceptera dödsstraff i vissa fall, men jag är tveksam om majoritet faktiskt skulle vilja ta bort rättssäkerheten.
Vad skiljer då detta? Jo det ses i sig inte som något kränkande, men hur skulle det vara om man fick slå sin partner, sina anställda eller liknande? Är det bara när det gäller barn det är ok? Jag får känslan av att man helt enkelt ser barn som några som inte blivit "riktiga" individer ännu. Några man måste lära vad det innebär att vara människa och det uttalas rätt ofta att man måste lära dom rätt och fel. Men lär vi oss verkligen av våld? Vad lär vi oss och lär vi oss bättre av våld?

Om någon slår mig, lär jag mig då att våld är fel (bara rätt som uppfostring) eller lär jag mig att våld faktiskt är nödvändigt att ta till även mot de minsta och försvarslösaste som jag dessutom älskar mest?

Poängen är att friheten för folket att avgöra själv står mot barnens rättigheter. Även om folket i stor grad vill ha friheten att avgöra själv, ska de verkligen få den?
Kan en person få friheter över andras liv på det sättet? Kan man äga en annan person?

http://www.rb.se/press/nyheter/Pages/Nya-Zeeland-vill-ater-kunna-sla-barn.aspx

Födsel i Afganistan

2009-08-19T00:39:00.003+02:00

I aftonbladets artikel här så skrivs det

De flesta, 80 procent av alla kvinnor, föder sina barn i hemmet omgivna av kvinnliga släktingar. Tänk själv att ligga på en matta i ett lerhus i en avlägsen bergsby och föda barn med svärmor vid sin sida. Vad fruktansvärt det måste vara när man känner att något gått fel och vet att inget finns att göra.

Men felet är väl knappast mattan, lerhuset (möjligen ur hälsoaspekt), hemmafödseln eller svärmodern? Problemet är väl snarare hjälplösheten? Att man vet att inget finns att göra? Och då beror det ju på komplikationerna, det verkar ju inte vara så att en sjukhusfödsel i Afghanistan är helt säker heller.

Jag försöker inte förringa det hela, att en födsel för en Afghanistan kvinna är förknippat med många risker håller jag helt med om, men jag menar att aftonbladet försöker förenkla det och helt enkelt drar paralleller som är till för att västerländska kvinnor ska reagera för att det inte följer normerna.

2003 var Afghanistans mortalitet (barn döda innan 5 års ålder) 26% andelen födda barn per kvinna var 69
1962 var den samma 35.2% och andelen födda barn per kvinna var 7 st

Källa: Gapminder - http://www.gapminder.org/tag/child-mortality/

Censur

2009-06-20T21:50:00.002+02:00

Att en lag som hindrar folk från att komma in på barnporrsidor skulle stöta på motstånd är för mig glädjande. Detta verkar vara vad som skett i Tyskland. Problemet är självklart inte att folk inte kan se på barnporr utan just hur det går till. Man censurerar internet. Man väljer vad folk ska få se. Nästa steg vlir kanske vapen, och sedan droger? Följer sedan illegal spelverksamhet och varför inte sidor med "felaktig information"? Pirate Bay ligger ju risigt till klart innan det. Visst kanske det är draget till extremen men poängen är just att när man låter folk censurera riskerar det att gå fort. Varför ska någon ha rätt att censurera? Är det verkligen så att målet helgar medlen?

Även om man skulle få bort barnporren från nätet (vilket man knapapst får) är det inte så att det hamnar på andra platser? Och även om man får det, vem är det som ska ha denna rätt att censurera andra?

Jag vill inte att vi sätter munkavel på folk, bättre att straffa dom om de begår ett brott. Censueringen i dessa fall är problematisk just för att det är ett känsligt ämne. Det är lätt att bli blind och se att i just detta fall vore det bra, men sanningen är sällan så enkel.

Den kristna skolan

2009-06-02T20:45:00.006+02:00

I lpo 94 kan man läsa:
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors
lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet
med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande.
Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell."

Det jag främst är ute efter är följande två menningar:
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på."
samt:
"I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande."

Är det så vårat sekulariserade samhälle hanterar religionen? Vi banar väg för den kristna traditionen och upprätthåller den i skolan, men förnekar konfessionell undervisning. Är det inte lite motsägelsefullt? Vi ska ha en skola som är fri och då får inte konfessionell undervisning plats, barnen måste själva få välja... Fast vi ska uppfostra dom enligt kristendomens etik!

På DN opinion skrev Jan Björklund och Nyamko Sabuni:
"Kristendomsundervisningen är avskaffad sedan fyrtio år tillbaka. I dag ska undervisningen i skolan vara saklig, allsidig och icke-konfessionell. Alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen. Med andra ord ska det inte finnas sådana inslag."
Men ser man på hur läroplanen är utformad stämmer väl inte detta riktigt?
Och att kristendomsundervisningen är avskaffad sedan 40år måste jag betvivla. Jag är blott 22 år och har ändå (i en vanlig kommunal skola) haft just kristendomsundervisning. Även där fick en elev gå ifrån (det som artikeln egentligen berör) då det inte stämde överens med den uppfostran och tron barnet fick. Jag är inte heller ensam om dessa erfarenheter utan många med mig har haft just kristendomsundervisning.
Att inte ensidigt påverkas för övrigt.. var det därför våra skolavslutningar var i kyrkan, ledda av en präst och sjungandes psalmer och inte i en moské eller synagoga?

Vilken mångfald som finns representerad...

Organhandel, prefket eller oetiskt?

2009-05-29T00:30:00.002+02:00

Vilken ingång ska man ha till organdintiaon beror nog på vilken syn man har.
Det känns som Niclas Berggren har en rätt egocentrisk ingång till det hela. Hade hans syn varit densamma om han varit någon annan eller hade han då sett risken med att de svaga skulle bli utnyttjade?

Att fattiga skulle känna sig pressad att bli organdonatorer är väl inte så otänkbart. Är det en ok konsekvens?

Vem ska betala för organet? Mottagaren? Ska då vård bli förbehållet de rika? Är det ett samhälle vi vill ha?

Vill vi ha ett samhälle där folk ger organ av ekonomiska orsaker, varesig det är för att det känner sig nödtvugna eller vill mer av det?
Att man får några tior (tror det var 30kr när man ger blod (om det inte ändrats)) Har varit under stor debatt och det täcker inte ens resan till sjukhuset för de flesta.

Han talar om kostnaderna i övrigt i samband med bendling och väntan på njurar. Men går det verkligen att jämföra statens kostnad för behandling och pengar som går till en privatperson?

De medicinska riskerna är små säger Niclas och hänvisar till artikeln Long-Term Consequences of Kidney Donation, en miss i länkningen gör att den inte fungerar. Jag gissar dock att han var ute efter denna:
NEJM - Long-Term Consequences of Kidney Donation
Där kan man se att det faktiskt är skillnad, men den behandlar dock bara de lånsiktiga perspektiven. Är de kortsiktiga inte värda att ta med?

Han talar vidare om det altruistiska perspektivet och hur vida dessa dontioner skulle minska som en följd av att man kan tjäna pengar på att donera organ. Jag ser det som väldigt farligt att göra organ till en marknad, är det där vi vill ha ekonomiska intressen? Vill vi ta konsekvenserna av ett sådant system? Istället för att folk av vilja lämnar ifrån sig en njure blir det något man gör för att få pengar. Är inte risken att det tilloch med räknas som något fult? Man donerar för att man är i behov av pengar, det riskerar då att bli en klassindelning, fattiga donerar, rika avstår.

Han talar även om att matchningsystem där ett par ger en njure till en annan mot en njure tillbaka. Dvs A är sjuk och behöver en njure, person B kan tänka sig att ge sin njure, men är inte kompatibel. Då matchas dessa mot ett annat par i samma situation och på så viss får de en varisn njure. Det låter alltigenom gott vid första anblick i mitt tycke, men vid närmare eftertanke, vilka effekter får det?
Vad händer om ena paret ändrar sig precis innan operationen?
Blir inte även detta just en handel med organ?

Nej jag tycker Niclas Berggren borde anta ett lite annat förhållningsätt till det hela. Hans ekonomiska syn härstammar säkert från hans yrke, men kommer hans syn på människor fårn densamma?

Själv vill jag inte att männsiskor ska bli en handelsvara...

Att ge av sig själv

2009-05-26T20:56:00.002+02:00

Att ge av sig själv till andra, både genom bloddonation och organdonation till andra, är det vår plikt eller bara något väldigt snällt (man kan dock anse att det inte ens är positivt men det tänkte jag inte bemöta i detta inlägg, så jag väljer att ignorera denna grupp just nu, men har den i åttanke ändock).

Har vi plikter gentemot varandra nu när brist på blod stoppar operationer? Måste vi dela med oss av vårat blod? Varför? Är det inte så att vi bör hjälpa varandra på det sätt vi kan och om vi själva förväntar oss blo där det lämpligt att ge? Att gå från det till att vi måste ge är ett rätt stort steg. Vad innebär man måste ge? Att man inte själv får blod/organ när man behöver, det verkar vara ett relativt vanligt argument. Men vilka konsekvenser ger det då? Om fattar det även barn? Gissningsvis inte förän vid 18års ålder eftersom det är först där man får ge, men hur stort ska spannet vara? När måste man ha anmält sig? Samma dag? Om man inte kan ge blod då? Ska man inte få ta emot blod då?
Måste man försöka se till att kunna ge blod dvs leva rätt? Om inte, räcker det då inte med att man säger att man inte kan? Om det är så så ger det rätt anmärkningsvärda konsekvenser till exempel skulle då inte homosexuella (med ett aktivt sexliv) alls kunna få ta emot blod, inte heller om man skaffat ny partner eller liknande. Hur går det för sprutfobiker?
Problemen är många, motargumentet är väl rätt tydligt dock, det är blodbrist!

Jag upplever att många inte ger blod för att de inte tänker på det. Om man fick hem mer information, om det var mer lätttillgängligt (här i Uppsala är det rätt tilgängligt, men kanske ska man kunna ge på fler ställen) så kanske det skulle öka? Någon förändring behövs uppenbarligen.
Men vad?

Rätten till information

2009-05-26T17:41:00.002+02:00

Man har diskuterat hur vida föräldrarna ska ha rätt att veta fostrens kön ett bra tag och än värre har det blivit sen det visat sig att folks abortbeslut hänger på vilket svar de får.
Det är en del av vad man kallar fri abort, den är just fri, man har rätt utan skäl få göra abort. Om man inte vill ha det så men inte inskränka den fria aborten,v ad gör man då?
Jo man försöker neka just att ta reda på kön.

Jag tycker det är skillnad på att inte ta reda på och att inte berätta. Att neka någon ett UL för att ta reda på kön ser jag inte så stora problem med, jag kanske vill veta saker om min kropp, men ska det subventioneras av staten bara för nöjes skull?
Att däremot få veta om någon vet, ja det tycker jag är en rättighet. Att hålla inne med information för att folk riskerar att göra vad amn tycker är ett dåligt val annars, är inte det lite motsägelsefullt?
Jag föredrar att folk gör just ett informerat val. Om man inte vill ha fri abort så tycker jag det är bättre att inte ha det... Det är mycket dubbelmoral över det tycker jag nog. Man vill ha fri abort, men inte godkänna alla andledningar. Men samtidigt vill man inte att någon ska pröva rätten utan det behöver vara fri för att inte det ska bli missbrukat, men då har man ju gjort sitt val.
Endera så är den fri och då får man ta konsekvenserna eller så är den inte fri... det här tycker jag är ett extremt dåligt sätt att komma runt det (dessutom kanppast svårt att åka till något annat land för att göra ul vilket de berörda kanske är villiga till).
Jag tycker det är skrämmande när man v'ljer att ta bort folks rätt till information för att de ska göra r'ätt val, är det demokrati?

Ämnet vart aktuellt då en " Kvinnoklinik avslöjar inte fostrets kön"
Just nu är det väl inte lagligt att hålla inne med informationen?
Argumentett:
"- Det kan bli fel och när barnet föds ser föräldrarna att det är ett annat kön på barnet än vad de tidigare fått reda på.

- Det låter som ett hållbart argument för att hålla inne med uppgiften om barnets kön, konstaterar Thomas Tegenfeldt."

Är knappast hållbart, man vet aldrig något helt säkert och ändå måste sjukvården berätta...

När uppstår löftet och vilket är det?

2009-05-26T17:02:00.002+02:00

På Aftonbladet fanns en artikel om att dejta flera samtidigt där en dejtingkonsult (vad tusan är det?) vid namn Marie Hagberg rekommenderar sina klienter att dejta flera stycken på samma gång. Ett av råden är "Prata inte om att du dejtar flera samtidigt."
Varför? Är det helt enkelt för att det inte skulle uppskattas? Men är inte det då ett problem? Är det inte bättre med lite ärlighet så folk kan välja själv?

Ett annat råd är "Om/när du blir intresserad av någon - gör slut med de andra." Varför?
Varför är målet tvåsamhet (efter att det rekommenderas att inte fastna med bara en utan ta av allt vad livet har att erbjuda.... Varför ska detta "nöje" ta slut? Varför kan man inte fortsätta träffa flera även senare?

Jag går gärna i polemik med detta. En fråga jag dock får upp är att om man ska göra så här, när är det etiskt ok och när är det ett löfte uttalat? Jag gillar kommunikation... om det inte tas upp så har man inte heller lovat varandra någon trohet, men bekymret i det är att om den andre parten uppfattat det på annat sätt så riskerar allt att falla ihop.

Men när det blir allvarligt, ska man inte göra slut med de andra då?
Nej varför skulle det vara ett behov? Varför skulle man inte kunna leva tillsammans med många? Debatten om polyförhållanden tycker jag anknyts till rätt bra här, bara det att det förutsätts att monogami är det "riktiga" och tills man kommit dit så kan man däremot roa sig genom att ha fler...
Men varför ska välrden vara tråkig?

Frihet och Pride

2009-05-16T14:38:00.004+02:00

Aftonbladet skriver om hur pride sprider hopp trotts att det inte tillåts i Ryssland. Hur kommer det sig att det ses som väldigt känsligt? På vilket sätt är HBT-frågorna så känsliga? Är det för att de bryter mot normerna eller är omoraliskt? Hur ser det ut i Sverige?
Är det religionerna som lagt grunden till den moralsyn där detta är utanför normerna eller har det alltid varit så?
I Ryssland är nog det klart hårdare att ha en annan än en homosexuell läggning än här i Sverige, men är orsakerna så skilda? Jag skulle tro att de egentligen inte är det.
I diskussioner om till exempel tvåsamhet så blir diskussionerna gärna fokuserade på försvar av det jag upplevt. Båda "sidorna" försvarar sitt ställningstagande som det som passar dom. Det känns inte som ett val bara utan just en sida man står på. Det blir i sig ingen större kollision mellan dessa sidor, men jag tycker ändå det är underligt att de är. Kan inte åsikter vara bara? Jag gillar inte färsk tomat, någon annan gör, det är inte mer med det än att vi har olika smak. Vi står inte på olika sidor och försvarar inte våra åsikter ständigt (gör vi?). Men när det kommer till mer politiska ställningstaganden så sker det per automatik till exempel kärnkraftens varande eller icke varande. Men är läggning verkligen en politisk fråga? Är det inte en fråga om smak och tycke?

Det som jag snarare vill dra en parallell mellan är inte dessa diskussioner utan där det faktiskt sker en krock. De personer som anser att detta är ett moraliskt förfall, strider mot naturen, mot gud, eller ialllafall har en stark åsikt emot anndra läggningar (eller icke läggningar så som assexualitet). Egentlgien kanske det handlar om mycket mer än olika läggningar, mer om det som allmänt bryter mot den hetrosexuella tvåsamhetsnormen. I Sverige är få sdana ting förbjudna, men däremot motarbetade på olika fronter. Gällande tvåsamhet så talar lagen sitt tydliga språk, man kan ingå partnerskap med någon av samma kön, men äktenskap däremot är en annan fråga... Man kan som sagt ingå det med någon, inte några... För att adoptera finns det en rad regler, samma sak för insemination. Den person som inte vill leva med en partner, ja för den så är det färjan som kan vara vägen...
Är detta ett reslutat av de personer som är starkt emot det hela eller den första gruppen det vill säga de som bara "står på andra sidan"?
Det är nog svår att veta och beror nog på hur man delar in det dessutom.

Men vad gör att folk känner så? Är det en rädsla? Är det guds ord? Är det en högre moral? Värnandet av samhället? Av den naturliga ordningen?
Det beror nog helt på vem man frågar.
På samma sätt kan man fråga vad som gör att folk väljer att bryta mot normerna. Är det avsakanden av moral, behovet av att stå ut, att man känner att det är rätt, att man helt enkelt vill?

Jag ser gräna till vem jag vill vara och resten är en resa dit. Missförstå inte att målet är allt, men det styr resan. Om jag vill vara en öppen person så leder det till att mitt agerande kommer gå åt samma håll. Det avgör inte allt, men det ger ofta en fingervisning.

Nu känner jag att jag kommit helt ifrån ämnet egentligen. Vad är likheterna här och i Ryssland? Jag skulle nog säga att det finns rätt många likheter gällande åsikter, skillnaden är att de inte är lika dominerane här.

Det är enkelt att säga att till exempel de männskliga rättigheterna är okränkbara och bör råda överallt, lika så demokrati, men glömmer man då inte dessama? De människor som inte håller med, ska de inte ha en plats att vara på?
Vart jag vill komma är inte poängen, det är vägen, målet får ni finna själva.

Könsindelningar och normer

2009-05-15T00:26:00.002+02:00

Jag fick just ett massmail av en vän, ni vet sådana där enerverande ting som avslutas med "skicka detta vidare till 5 av dina vänner så kommer din kärlek höra av sig/annars dör någon du älskar/ser du ett spöke osv".
Detta massmail var riktat till kvinnor och handlade om att träffa den rätta pojken. Poängen var att han skulle komma till en och säga rätt prylar och betona hur vacker man är och visa upp en för alla sina vänner även om man var iklädd en säck...
Men vilken bild ger det här egentligen?
Varför skulle det vara någon skillnad på vilken kärlek en kvinna och en man vill ha? Varför skulle den dessutom per automatik vara från det motsatta könet? Varför vill man dessutom ha den levererad på ett slivefat?
I det mångsidiga samhälle som vi lever i idag, är det inte bättre med lite öppenhet? Inte förutsätta vaken heterosexualitet, monogami eller de stereotypa könsskillnaderna.
Sällan förvånas jag över hur ingrodda dessa normer är, det är bara att gå ut på stan och spana samt lyssna lite, men jag trodde ändå inte det var det här som var synen. Jag trodde ändå att man ville ha lite mer liknande roller, inte just att kvinnor var ett objekt män ville visa upp och att det var det man ville bli...

Det kanske bara är jag, men jag vill att en partner är attraherad av mig, både fysiskt och psykiskt. Jag vill att VI har ett utbyte av varandra, inte vara en trofe (inte ens i en säck).
Jag vill att folk ska vara med de de trivs med, varesig det är partners, vänner, odefinerade ting och jag förutsätter inte att det kommer vara med det motsatta könet jämt. Feel free :)

Universitet och censur

2009-05-14T16:06:00.002+02:00

Jag förstår att universiteten inte är helt glada över att deras nät används till fildelning, men att stänga av studenter pga påtryckningar? Jag blir lite förvånad faktiskt. Jag råkar
gilla UU, men kan inte alls tycka detta är en försvarbar handling.

När gav vi makten till olika branschorganisationer?

2009-05-13T11:29:00.005+02:00

Läste denna artikel på aftonbladet om en flicka som berättar hur hon misshandlats av sin far. Han ser inget fel i att med våld uppfostra ett barn.
Är det så vi vill ha vårt samhälle? Styrt av rädsla och inte av kärlek? Styrt av gränser och makt?

Lite dras mina paralleller till fildelning och alla röster om att straffet måste bli högre för att folk ska avstå. Om folk inte vill avstå, är då medlet vi ska använda makt?

Är det genom makt och rädsla vi får folk till "moraliska" individer?
Är det genom våld vi ska få folk att sluta slås?

Jag vill åminnas en demonstration en vårdag i mars (tordes vara 2003) där jag för första gången såg det kända citatet "att kriga för fred är som att knulla för oskuld" skriven på en tygbanderoll. Kanske är det inget klockrent citat, men det drar en parallell som visar hur meningslöst ett krig i fredens namn blir. Blir inte aga i moralens namn lika meningslös? Jag undrar hur fördelningen mellan de som förespråkar en militär förstärkning respektive de som vill helt avskaffa militären ser ut i jämförelse med aga. Det är bara en nyfiken undran, jag har inte sett någon sådan statestik, men man kan ju önska att det kommer.

Jag råkar ibland sitt på familjeliv där de synliga åsikterna varierar kraftigt. Det går i perioder vilka åsikter som är framträdande och vilka som är accepterade. Men en sak slår mig rätt ofta och det är att diskussionen om aga alltid får rätt många positiva gensvar. Argument som "jag har då inte dött av att få någon örfil när det behövts" används ofta. Är det så att argumentet bakom är att det som inte dödar stärker? Jag vill inte att barn idag är med om det jag varit med om i alla avseenden, trotts att jag uppenbarligen lever.

Att komma fram till något nytt i aga debatten känns svårt, det handlar ju om tro, som så mycket annat, och mål. Vill man ha ett lydigt barn som har respekt för en eller ett självständigt och fritt barn?

Vilka konsekvenser ger aga? Varför använder man våld?

I VÅLD MOT BARN 2006 - 2007 -En nationell kartläggning så sägs det i som så många andra undersökningar att de som själv blivit utsatt för våld hemma tenderar att i större grad använda våld mot sina egna barn. Vad är det som skapar detta samband? Är det ett behov av att bekräfta föräldrarnas uppfostran som legitim? Handlar det om att helt enkelt följa fotspår? Är det så enkelt att vi faktiskt lätt blir avbilder av våra föräldrar?
Jag kan ställa hur många frågor som helst, men det är svaren som behövs.

Jag kan inte hur mycket jag än försöker skriva ett helt ovinklat inlägg. För mig är världen förvisso inte svart eller vit i frågan, men ändock så står jag här på min kant. Med en liten i famnen som ser på Mumin har jag svårt att se hur man kan förhålla sig till sitt barn som om det vore ett tomt papper som ska fyllas i eller som något ohyfsat som måste läras upp. Jag tror att det är föräldern som är den så kallade trottsåldern. Det är föräldern som sätter gränser och det tordes inte vara så konstigt att det inte efterlevs helt av barnet.
Om någon försöker bestämma över en vuxen individ, hur upplevs det då? Om det är legitimt så som hur arbetet skall skötas så går det kanske obemärkt förbi, är det däremot något som man uppfattar vara ens egna ansvar så upplevs det troligen som kränkande och man förbi ser det och agerar utifrån sig själv även i fortsättningen. Aftonbladet har en artikelserie om 153 mördade kvinnor just nu, har det inte egentligen med "vanligt" våld inom relationer att göra som gått till överstyr? Mannen sätter en gräns eller norm för hur kvinnan ska bete sig och när detta inte efterlevs så uppfostrar han henne med våld, är det inte vad som sker? Varför är det mer fördömt med misshandel inom relationer än aga?
Studien pekar på att sambandet mellan våld mellan de vuxna och gentemot barnen är stort. Om det förekommer vål mellan de vuxna hemma så är risken sex gånger större att barnet utsätts för vål hemma än i annat fall. Känslan jag alltid haft är att det handlar om makt och att febrilt försöka bibehålla den. Det rimmar rätt bra med att det oftare förekommer i familjer med svag ekonomi, där barnet är funktionshindrat, överviktigt eller lider av psykiska sjukdomar. Helt enkelt när man känner att världen börjar glida ur ens grepp använder man våld för att bibehålla sin makt och på så sätt uppfattar man att man bara upprätthåller en balans i tillvaron.

Forskare kräver ny sexlag

2009-05-07T06:16:00.002+02:00

Artikeln publicerar en artikel jag ställer mig lite frågande till nämligen att forskare kräver ny sexlag. Menar de verkligen så som DN får det till, att det är skyldig till motsatssen bevisats?
Ett integritetsbrott, vad menas med det? Det hade varit klart trevligare med lite förtydligar.
Om man ska behöva säga ja, vad innebär det då i realiteten? Är man inte två i ett sexuellt umgänge? Ska man fråga varandra "vill du detta?" eller räcker det normala samspelet?
Jag menar inte att ett Nej inte ska respekteras, men lösningen att lägga över bevisbördan till att bli till förövaren tycker jag är en märklig strategi.
Det påminner lite om Ipred...

Hur tänkte de här?

2009-05-07T06:09:00.001+02:00

Jag läste precis denna artikel och undrar lite över detta:
"Det hade varit intressant att veta hur mycket en man dömts att betala till sin hustru i en liknande situation, men artikeln tar inte upp exempel på mål där förhållandet varit det omvända."
Är det inte lite svårt att lura i sin fru att hon precis fött barn?

Undanskymda män

2009-05-06T12:22:00.004+02:00

Jag läste precis Marcus Birro: Män blir un danskymda och förbisedda i sitt livs viktigaste och vackraste händelse
Just gravidtet och förlossning är svårt att hantera på ett könsneutralt plan. I grunden tycker jag inte man bör befästa könsroller genom att ständigt relatera till dessa. Vi väljer att kategorisera folk efter kön, efter etnicitet, tro osv. Är det verkligen lämpligt att göra så i ett samhälle vi så gärna vill kalla öppet och individualistiskt?
Är det inte individen vi borde se. Visst kan man finna generella ting om man kollar på olika grupper, men när har det sitt syfte? Att i brottsutredningar kolla efter kön och etnicitet för att göra en gärnamannaprofil förstår jag, men jag tror förlusten är klart större. Vi förbi ser de som inte faller inom den mall vi gjort upp

När vi kommer till just förlossning och mödravård är det en person som bär barnet, inte två. Hur vida förlossningen är något som båda går igenom eller bara en är ett hett debatterat ämne på vissa familjeforum. Att sätta sig över någon annans upplevelse tror jag är att ta sig en rätt och en roll som är lite farlig. Vem har rätt att definiera en upplevelse?
Folk stöts av att det är två som fött barn, lika så av att det är en. Men varför är det så känsligt? Är man rädd att makten läggs till den part som inte rent fysiskt bär barnet och därigenom tas ifrån den födande? Är man rädd att den födande får all makt?
Vem ska styra över en förlossning och när blir barnet bådas? Redan vid befruktningen eller vid födseln eller däremellan?
Jag skulle vilja betona barnet i det hela. Barnets rätt till liv och kärlek. Jag vill också betona individens val och frihet. Att själv kunna avgöra vad som är bäst för ens kropp med det ansvar det också finns i den individ som bor i ens kropp.
Det finns många bekymmer med det hela, chansen att den bärande individen är förälder är relativt stor, chansen att den andre är förälder är väldigt oviss. Den fysiska påverakning som en graviditet medför tycker jag rimligen måste hanteras av den drabbade.

Men när barnet är fött, vem säger då att det rä den födande som måste vara hemma med barnet? Där tycker jag lagmässigt disskrimineringen är åt motsatt håll, vi har "pappadagar" som förvisso bara räcker i 10 dagar, men ändock finns de där. Varför inte låta den födande vara sjukskriven om arbete int eär möjligt efter förlossningen?
Varför inte göra en föräldrarpenning där flera kan vara hemma sammtidigt? Varför inte passa på att queera den samtidigt?

Vad är vårt mål? Att göra så att samhället flyter på med partrialkala strukturer eller att försöka få ett samhälle där individerna i det i sig kan vara fria?

Det sekulära samhället känns rätt åtskilt från kyrkan i mycket, men har inte det börjat blivit andra ting som spelar ut samma roll?